Idag känner jag mig lite ledsen i ena hörnet, men det är kanske bara för att jag inte har ätit nåt på en stund.. Jag fick plötsligt för mig något mitt i veckan, helt oväntat, och så stod jag där som nyfrälst, men så gick det om, och nu har jag nog inget för mig, tror jag. När man är liten och enkel finns det mycket tid över till att analysera varje maskrosfrö. Man kan få för sig så mycket ibland. Det vet särskilt vi som riktigt tycker om att få för oss, och sedan diskutera det länge, länge. Nu har jag inget att diskutera med, men lika bra är kanske det. Man kan få för sig så mycket saker när man diskuterar länge, länge.

Min vardag är ett missförstånd. Om du häller mjölk i en stor skål så är det ju till volymen mer mjölk än skål i dina händer, ändå håller du främst i en skål. I min vardag är det nog så mycket missförstånd att det rinner över, och då har man ju plötsligt missförstånd på mattan.. Då är inte skålen längre så intressant.

Nu när jag har fått ett grepp om vad det är jag vill, har jag plötsligt insett att det är långt mycket svårare att inse vad andra vill. Jag önskar ibland att det här mikrokosmoset av handlingar som bara kvinnor förstår sig på verkligen fanns på riktigt, men det gör det nog inte. Vi vill se så mycket; tro, tänka, tolka; göra höna av en fjäder, bygga båt av en planka, hitta livet i botten på frukostmüslikoppen. Kalla fakta är att livet mest blir vad det blir, åtminstone om man är man.

Jag försöker bli man. Jag försöker prata man, kanske tänka man? Det är svårt, men byxorna hjälper. Jag har också insett idag, att om man ser ut som man gör så kan man inte bli vackrare än man är.

Nu ska jag hitta svaret nånstans i mitt middagsmüsli,

och ni ska få lyssna på något långsamt och lätt övergivet.
http://www.youtube.com/watch?v=TN37nFmen8A
 

This week has been a medley of blood, tears and fire. Oh, and sweat also.. of course..

I tried to bleed as obviously as possible, to gain some good old man-respect from the.. ehm.. men. I even dripped a little on the floor, and that’s quite the accomplishment in my line of work. Anywho, a tiny cut though, nothing big and important. With my finger freshly band-aided, I carried on and succeeded in starting a small fire.. It was actually just smoke and embers, but still.. I stood there watching it, and silently wondered if I should go get a toothpick and a miniature sausage to get the party started? A fellow carpenter walked by, took a look, said “whoops?”, and continued his work. After all of this I finally got my router template done and got to work, only to realize that I had misunderstood the drawing, and that all I had done the previous three days was ruined. It is my strong, personal opinion, that in a well-equipped workshop like ours, there should be a corner available, where one can stand and cry and/or feel ashamed when one has fucked up completely, forgive the language. For some strange reason I always take to tears in the workshop when something big is lost.. Still, after my two-week-old guitar body was destroyed by that hungry sanding machine, I learned to take anything and everything. And with a dozen of men hanging around, one can not start crying like a baby over a pile of mdf, can one? No, well.. at least one can try to look as pity-me as possible, but I got no reaction. Back to work then.

It took me a year of furniture studies, or maybe two, to realize that I can actually figure things out on my own, even though the end result might not be as shiny, as one mostly fumbles in the dark. This approach does not seem to be appreciated at my new workplace, though. Instead of being indepentent and capable, I think I coming off as distracted and slightly.. stupid. I suppose, that once I’ve learned that I can do it all on my own, I need to realize that I don’t have to, maybe even that I shouldn’t, in order to achieve the best possible result.

I’m no fan of big pictures, as I tend to get stuck in the details.

And onto the ever-growing pile of self-diagnosed problems I now confidently throw Linguistic Phobia. I find I fear languages. I see the complete logic in practicing a language and failing along the way, but I have, during the years, developed an uncontrolled panic-like fear when it comes to fucking up, forgive me once more. Finnish, German, French and Norwegian. I am sure that people who are afraid of mice realize that it’s a silly fear, but phobias, as all of us who’ve google them know, are left untarnished by reason.

I finally got my contract! Another completely messed up day at the office was not improved by this pathetic piece of paper. My complaint being that I actually get paid the riddiculously low sum I suggested when I was asked about the matter at my interview. No one else to blame but oneself then.

See, the problem is that I had already got my hopes up as mr. C happily told me about his hourly pay.. so I looked plainly bitter when I was handed the contract. I looked at my boss and said “I’ve never had such a poor salary”, and with my idiotically crappy Finnish explained that I had expected more, at least according to my own calculations.. So well, he raised my payment with one euro an hour, which still leaves me rather poor (especially compared to mr. C), but it was more than I had asked for at the interview, so I happily signed the paper and shook his hand.

I’m really terrible at standing up for my rights, I know most of you share my problem. I now get less money than I would have at the post office back home, but I can stand loosing 40 cents a day when I gain experience in return.

Mr. C is a fellow carpenter who started when I did, only difference being that he’s a permanent worker and a German. I can neither spell nor pronounce his name, but it’s a mix between Carola, Beowulf and Bush. He speaks english fluently and thus saves my lunch breaks as it’s the only time of the day I can actually behave and talk like a normal person. Apart from Mr. C I am now also occasionally accompanied by Kake (no, don’t go there). Neither are very talkative, but I figure this relates to them being men, there being food, and.. oh yes, me talking non-stop. As I talk to no one anymore I stuff as much nonsense into these fourty-five minutes as possible.

I do also talk to [or mostly shout at..] the wood sometimes, but this should maybe not be encourraged.

Now it’s weekend! and OH YES! I’ve been counting the minutes for days. I already got my first birthday-present today, and am now eating away at more than five different kinds of lovely, unhealthy stuff. This weekend can not go wrong. Even if I would sleep right through it, I would still count it as success.

I spilled orange juice all over me the other day, but as I had no clothes on this time either, no harm was done. My Vasabladet-horoscope told me yesterday that I should maybe reflect on what image I give of myself to others.

Nonsense.

And here’s the fuel of my fire:
http://www.youtube.com/watch?v=VZSjCZUSgJw
There’s nothing like playing depressive music when the sun is shining!

Today is also one of those days. As of today, I think I’ll stop lying to myself and start lying to everyone else instead. Smile like you mean it. I didn’t get in to graphics. I’m telling you here so that I won’t have to tell you anywhere else. Twenty years of pictured future folded away in a piece of paper. The only thing I ever was good at was wood work, and how high I ever dream my feet never seem to leave that solid ground of talent. Yesterday I saw tomorrow, and I will stand in sawdust and millimeters until I forget how to fly.

How silly, that I now have the job that will give me the money I no longer need.
How silly, that it all ended on an ordinary Tuesday.

Yann Tiersen has the conclusion.
http://www.youtube.com/watch?v=WB8brpXFSE8
 
 

This has been the strangest day.. the strangest week really. Or why not

The Strangest Year.

It all started the last week in August 2008.. “I was suddently..  yadayada.. bore bore.. unneccesary details.. repetitions.. complaining ..and so I went to bed.”

All of a sudden

it’s Monday. I get up early.. ish. I pack my bag and head for the airport. Smoothly I make my way towards my gate, and one well-earned, airborne sandwich (concidering I got nothing during my 12-hour get-me-home last christmas.. hrmpf.. ) later I’m in the city of rain. The sun is shining.

The sun really did shine. A lot. The whole week. (I’m waiting for someone to comment on my almost-tanned face, but nothing thus far.. hrmpf.) The first day I spent in someone else’s clothes as I had not really prepared for the Bergen Heat (more so the neverending walking).. Monday was spent in Mari’s company with some general sunbathing whilst walking to and from places. Evening meant cooking with the Foodclubbers, which was strange but natural.

Then came Tuesday. And the opptaksprøve. I had a huge advantage, being able to walk around in my school as if I actually belonged there, greeting people to the left and right (such a display of feathers, I know..). My feathers where brutally plucked though, when we got as far as to the first task - croquis (in short - quick sketching of a naked woman standing in strange positions). Damn, these do-it-alls really can draw. Second task was initials, somethingsomething, visualize (as ever..), with nothing but thin paper, tape and string. The second day’s tasks, while I’m on it, were.. visualize (..) a combination of two of ‘these words’, and visualize (oh yes) balanced and unbalanced using a couple of papers with sans and serifs. A couple of days spent amongst paper and glue, in other words.

Tuesday evening I spent in the company of friends and guitars, strumming for hours. Wednesday included, as stated above, a lot of glue, and after this a pre-planned trip up Fløyen. I did my first natural-wall-climbing ever, and I did not do too poorly, even though one does feel like an ass when hanging from the ass, swinging side to side while the poor guy at the other end of the rope tries to support one’s weight. A small but fierce fire alongside more guitar playing kept us (not so) warm during most of the night on top of the mountain, the final part we spent in a sleeping bag, and.. though I do feel man should return to nature.. I hope he bring bed.

I woke up.. nah, well.. I got up when a woman hiked by our snoring bunch in the morning (bit akward..) and a bit later we merrily hiked down the mountain again. Not so merry anymore after a half-hour uphill bike-ride back to Fantoft though.. hrmpf. We spent a whole 20 minutes back at the hostel, and then we were off to the next adventure, fishing in Sotra. (I had to bring müsli, a bowl, a spoon and milk in a bottle in order to have time to eat lunch.. hah.. ) Sotra was lovely and sunny, and though I’ve never fished before I did not do too poorly here either.. I caught a salmon at my first throw.. ever.. which apparently is quite the accomplishment (not doing too well with trying to be modest here, hmm..). After we had caught a couple more fighters (only one salmon though.. *grin*) we went back to Fantoft and, well, ate them. And then came Thursday.

Now, what ever happened there after my memory will put in no proper order, but it involved a lot of cooking and eating, hiking up Løvstakken - twice, a Balkan Beat Party, a movie night, a six-hour-bohemian-grass-sitting-guitar-session (I could do that every day..), more eating, a 7-hour hike on Vidden (followed by four chocolate-buns in a row (and a pleasant visit to the UiB Maths’ Department (’s toilet))),  a fair deal of biking, more unneccesary walking (Bergen has both kinds..), and some odd mid-day sleeping as well.

After a quick master’s-interwiev on Tuesday morning (I just sat and nodded pretty much..), a bus ride to the airport and a care free check-in (thankyou Flesland for being small and simple) it started to rain. “Haha”, I thought as I and my second airborne sandwich of the week left the city.

Back in the Capital of Concrete then, and thus materialized the mystery of this Friday. On Wednesday I replied to a request for a job interview I had gotten before I left for Norway. “Can you come today before 18:00?” Uhm.. no..? Tomorrow morning? “Deal.” So Thursday morning I did my first ever Finnish interview, which pretty much included him staring at me and vice versa. Believe me, this interview would have been strange even if it had been in Swedish.. hm.. Oh, well “at least that’s done and over with” I thought to my self, and went back to being unemployed. Now, 11 p.m, same day, I get a mail saying “can you come work tomorrow?”. This I read at 2 a.m.

I.. ehrm.. Sure..? When? I get up at eight and read the mail that simply says: Nine. So at nine I’m there, and at nine-o-two I get a blueprint in my hand and get to work. Without a contract. Without an introduction. After five hours of work someone kindly tells me that “oh, by the way, that’s where you turn on the suction to the table saw”. Oh? I dig through the layers of saw dust on my glasses in order to see who I should thank.. This is just pure strangeness to me. I’m somewhere, but I’m not sure how I got there. I’m doing a drawer, for a huge shelf of some sort, that’s being mounted in.. Spain. I’m working with a material I’ve never seen, and the way the drawers a built.. well.. it’s hard to explain, but after 7 hours of work I still haven’t managed to complete the separate pieces, not to talk about a whole drawer.. hrm..

The non-verbal boss talked to me a little after my first five hours of work (without any breaks on my part as no one told me it was lunch?) and I still had no idea if I was on some sort of probation, if I was.. like.. employed..? or just brought in as a one-day-slave? Remember, this is all in Finnish, so one does not ask more than one has to (because one does not know how to..), and all the workers are - which apparently is compulsory wood working behaviour - non-social, suspicious, but talented people.

But.. well, I asked carefully about a contract, and well.. hm.. The boss also asked if I would know the technique well enough by tuesday, to be able to work on my own a couple of weeks, and I, well..? Well.. Sure?

You know, I think I have a job.

I think I’m the newest carpenter at Punavuoren Puuhevonen Oy [http://www.puuhevonen.com/]. I think I’ll sign a contract on Monday, I think I’ll get the codes to log onto the system, and I think I’ll get the company benefits when bying lunch at the local cafeteria. And a key to my own locker.

Uhm?

I also baked bread yesterday night, it turned out quite nice. And today I got chocolate in the mail.

This is definetly The Strangest Year.
 

e|——————-4——————-4–|

h|—–5-5-5—–5-5–5—-5-5-5—–5-5–5-|

g|—-2-2-2-2—2-2-2—–2-2-2-2—2-2-2—|

d|——————————————|

a|–0———0———0———0———|

e|——————————————|

e|——————-4——————-4–|

h|—–5-5-5—–5-5–5—-5-5-5—–5-5–5-|

g|—-2-2-2-2—2-2-2—–2-2-2-2—2-2-2—|

d|–0———0—————————–|

a|———————-0———0———|

e|——————————————|

e|——————————————|

h|—–5-5-5—–3-3-3—–2-2-3—–5-5-5–|

g|—-4-4-4-4—2-2-2-2—2-2-2-2—2-2-2-2-|

d|————0—————————–|

a|———————-0———0———|

e|–0—————————————|

e|——————————————|

h|—–5-5-5—–3-3-3—–2-2-3—–5-5-5–|

g|—-4-4-4-4—2-2-2-2—2-2-2-2—2-2-2-2-|

d|————0—————————–|

a|———————-0———0———|

e|–0—————————————|

I have spoke with the tounge of angels

I have held the hand of a devil

It was warm in the night

I was cold as a stone

But I still haven’t found what I’m looking for

But I still haven’t found what I’m looking for
 

For more White Noise see Black Box.
http://www.photoblog.com/noveny/
 
 

This week I found out that I didn’t get the scholarship that would have saved my economy, that I didn’t get in to graphic design at TaiK and that I didn’t win the logo competition I took part in. I declare the right to let this get me down. I’m going to send a note with my orange balloon and ask God why I’m not enough. 
 

This would be my day with different attitudes:

I woke up quite early but didn’t have enough self-discipline to get up, so I overslept and got up at ten as usual. After eating müsli for breakfast, a thing I actually dislike but feel I’m forced to eat in order to stay in the shape I don’t have to begin with, I wasted my time by doing nothing for a while and then started my body combat programme. I didn’t really feel like doing it, and pretty much acted like a clumsy bear through the whole thing. After the shower I ate some toast, this time also a rather disgusting, healthy choice I eat for the reason stated above, but couldn’t relax and sit down as I had no book to read at the table. After wasting some more time on just being a generally slow worker I found I was running out of time, and threw some stuff into my hand bag while desperatly trying to fight my hair. I spent the long busride into town the way I always do - by absently staring out the window. Before I could go to the meeting I was attending I had some extra time and spent it by trying to find some comfortable, nice looking shoes. I didn’t.

The meeting was long and unneccesary, and rather informative in addition. Afterwards I walked to Johanna’s place and sat at her dinner table complaining about the meeting for a while. She had the flu and looked very tired, the poor thing, so I left and headed for the bus stop. I nearly missed the bus, but ran the last part and took my seat. The sun flickered annoyingly in my eyes for half an hour before I reached my destination. Another healty piece of toast later I met up with Janina and absent-mindedly flipped the pages of some magazine while waiting for her to finish her movie. We took a walk to the local flee market, but it was closed, so we walked back. I sat down at home and all of a sudden got depressed by life for no particular reason.. I ate more food, then some more food, and some food after that. I didn’t clean my appartment as I was supposed to do, but unenthousiastically did the Illustrator-tutorials instead while eating even more. When I had finished all the tutorials, life seemed even gloomier still, so I decided life might be shit after all, and this day with it, and that I will never make an effort for anything ever again.

or

I woke up very early, but as I had no plans for the early day I spoiled myself by sleeping extra long once more. I had some müsli while checking my mail and doing some Illustrator-tutorials I found the other day. I decided to keep up my healthy habits and did a light body combat program, and took a long shower as a reward. I took no stress, put on my makeup and dried my hair while chatting a little on skype. Closer to two I was almost running out of time and quickly gathered my things before walking out to the bus stop. I spent a relaxing half an hour on the bus and another half a such in town looking for shoes. Before I had any luck with the shoes my time was up and I walked to the meeting I was attending. The woman hosting the meeting was very friendly but a bit unorganized. We eventually got most of the information, and I walked down the stairs while chewing some of the chocolate candy we had gotten. Out into the sun and off to Johanna’s place for a quick coffee. After the nice chat with Johanna I walked to the bus stop and made it just in time for my bus to arrive. I took my seat and sat looking at the sun and the city on my way home. I had a light dinner and then called Janina about our rendez vous. We sat a while at her place, discussing wedding dresses and rings, and then took off to the local flee market. It was unfortunately closed when we arrived, so we strolled slowly on home trying out the occasional bench and swing as we passed them. Back home I had a salad as a late dinner and then didn’t feel like doing much more that day, and thus decided that was life as of today.

It is all about attitude.

My brain picks option number one by default.

Reboot

Run brain normally [x]

Run brain in safe mode [ ]

Choose with Enter

F5 for Help

C:/

C:/attitude.exe

Attitude startup…

Run positive attitude [x]

Run negative attitude [ ]

Choose with Enter

C:/dir/attitude.exe

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll/posatt.reg

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll/posatt.reg/d.att

unknown error [dir/brainfig.dll/23419]

Cancel [ ]
Retry [x]

Choose with Enter

C:/dir/attitude.exe

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll/posatt.reg

C:/dir/attitude.exe/applications/brainfig.dll/posatt.reg/d.att

syntax error

syntax error

syntax error

syntax error

The application is not responding.
 

Everything is white. One would think I’ve had enough of white, concidering the passing season, but I haven’t. When I was completing my sixth and final application, an appartment was suddently pretty much thrown at me, and as Helsinki is known for being a tough place to find space, I decided to take it. It honestly felt much too easy, but I won’t be the one complaining about life being too easy, so Thankyou.

I have a room to myself. Everything is white: walls, tables, carpet, curtains, lamp and cupboards. Black chairs though, and a yellow floor. I find I don’t mind the yellow. I have a cooking area, a bathroom and a small walk-in closet. Miniature life, full access by sole key. I live if not quite then very far from the center, and I surprise myself by not minding at all. It would of course be nice to be able to stroll over to your friends for a cup of coffee, but on the other hand I very much appreciate the running tracks I have close by, all the trees, the green and the birds.

I’ve already gotten accepted into one school, the most prestigious of them all, but this was for furniture master, and I’m hoping to get in to graphics instead. It’s a tough choise I have yet to make, what to study where, but it’s a great comfort knowing that I got in to at least one place. This means that I’m now hunting for a summer job which proves to be just as hard as promised. I haven’t even gotten as far as an interview yet, but I fail to be miserable. I like being unemployed, all of a sudden I have time to do stuff properly, which I feel I haven’t in a long time. I just wish I could feel free to do stuff and not waste my time by looking for jobs, and thinking about looking for jobs.. and money. That might, by the way, have been a bit contredictary.. sorry.

I miss general fun though. I don’t even know which kind of fun I’m talking about, but I’m missing it. I have a pile of projects I would love to do, but the general, laid back fun. I think I’m missing the foodclub action. I need to gå på tur or something.. Go to a concert.. Have a movie night.. But all of a sudden there’s this thing with..

Money, money, money.
 

I should write something. I want to write something. The want and the can must find each other in the crowd. It’s rush hour though. I need somewhere to write down a list. And then I need a list. A classic todo. This room is filled with shoulds, everywhere I look. The downside with being a designer is that a piece of paper will never do. I need to design my todo-list. I might be an idiot. At least there’s good company.

Soon.

 

Det finns ett ord, kanske. Ett ord som beskriver just nu. Känslan av att sitta i ett uthus. Solen i ögonen, en filt över axlarna. En obekväm känsla av att ha ätit för mycket och för onyttigt, igen. En ogjord uppgift. En inre kamp mellan stress, tidsbrist, inspiration och företagsamhet. Ett yttre skal tomt på vänner. Att ha sina vänner online är lite som att ha dem bakom en glasvägg. För att få deras uppmärksamhet måste jag ropa och banka på rutan. Vi drar oss lite för sånt, gör vi inte det?

Jag väntar nog jag också. På att livet ska börja. Jag vågar inte sätta energi på att försöka glädjas åt stunden, jag har nämligen ingen att avvara. En tunn, platt skärm är mitt allt. Mitt enda fokus. Den får all energi, varenda tanke egentligen. Det som jag inte uttrycker via mus och tangenter går inte att uttrycka längre. Jag är minimalist när det passar. Det känns ganska fint att inte innehålla någonting faktiskt. Organiserat. Jag kunde enkelt skriva ner och katalogisera de ord jag använder varje dag. Det jag tänker blinkar fram bakom markören och sprids ut i den osynliga stad som vi sitter i. Jag har alltid velat gå in i internet och hälsa på. Jag ser gator och hus, det mesta är blått, grått eller vitt. Lite som mitt wordprogram. Allt som är färg är påträngande och irriterande. Ute i naturen är färgerna underbara, avvägda. Inne i cyberstaden betyder färg billigt lurendrejeri. Med dålig typografi dessutom.

Idag ska jag illustrera myten om Ariadne. Johanna gav mig en jättefin idé, men jag kan inte använda den för den är inte min. Det är visst barnsligt att tänka så, men då är jag visst barnslig. När man hamnar här, i ett sorts grått klet, då kan man lika bra ge upp för stunden och göra något annat. Jag terapiskriver mig ur den kletiga massan. Jag kan förstås spara mitt dokument och aldrig öppna det igen, men jag tycker om bloggen. Jag sparar aldrig det som står där, det finns där tills det försvinner, vilket jag tycker är fint. Min dator är nedlusad med dokument som ska sparas bara för att kanske.. Minimalismen sätter sig på ett trappsteg och gråter en skvätt av förtvivlan.

Nu har jag flummat färdigt för stunden. Jag läste en annans blog igår och fick dåligt samvete för att min egen inte är skojigt insiktsfull. Men jag är inte skojig och insiktsfull just nu.

Dock är jag full med goda idéer till dagens uppgift. Men jag lyckas inte sätta ord på dem. Det som inte kan sägas högt, det finns inte. Brukar vi inte tänka så? Jag ska snart övergå till livsbejakande optimistinsikter, jag lovar.
 

A lot of present time is wasted on preparing for the future.

 I’ve had a lot of inspiration lately, I guess.. but it’s not following my schedule. When I work I want to take a break. When I’m on my break I suddently get restless and return to my work. When doing graphics I start thinking about shelves, and when I get as far as to the shelf I just get stuck in graphics again. I could go with the flow, I suppose.. Do everything at once, a piece here and a piece there.. But I don’t dare to.

 
I find I fight my head.

One half is creative and flimsy, the other organized and goal-orientated. It’s a rather sore match, but at the same time it’s the one thing helping me survive this competitive enviroment. A good designer needs to rule both sides. A good designer needs to rule everything really. I try to understand the nature of such a being, so that I eventually can understand how to become one. I admire good designers that are comfortable with anything from clay to martinis. My range of comfort is rather narrow still, I need to work on this.

I think I would get in to a school.

If. I only did one application, like most do. But I’m doing six? Am I trying to sabotage myself? I wish someone else knew.. I’ve been on it for a while now. The Applications. I’ve handed in two, two are half done and two are untouched. I have a week left, quite litterally, as I’m bound by deadlines.

I’m doing ok, I think.

During the past couple of weeks I’ve come up with some of the worst shit ever, and some of the best. To celebrate the latter, I’m taking this Sunday evening off to blog a little. It somewhat scares me that I can sit this still this long. Three weeks. People look at me with some sort of admiration when I say I’ve been doing applications fourteen hours a day, seven days a week for three weeks now. It’s not admiration maybe, it’s pity. I pity myself also, but not for working hard. I pity myself for not being capable of both working hard and leading a life. That’s just sad.

As I mentioned, I have one week left.

I’m tired.

I survive on fantasies and sugar.

I’m looking for an apartment in Helsinki. I’m looking forward to living alone, not having to take anything or anyone into concideration. I know I might hate it after a week or two, but I still dream about those couple of weeks. Just my own stuff in the fridge, my own shampoo bottles in the shower. Myself defined by a concrete box that has an adress. No matter where I am, there’s always that box with my name on it. My place in the world. I also fantasize about my future school, my future projects.. It helps me remember that I exist outside lineweight and ppi.

I find I’m quite the optimist these days.

When I tell people I’m applying for schools, they look at me and seem to think “oh, so you’re trying to avoid working, huh?”. When I say I’m moving down to Helsinki, people frown at me and ask “why?”. When I tell people I’ll start looking for a job in Helsinki, many look at me and say “so you think you’ll find a job then..?”.

But I keep my head high. I’ve called about an appartment, I’ve applied for a couple of jobs. I’ve applied for a scholarship and cross my fingers. All I can do is try. In my country, you’re nothing if you’re unemployed. Nothing. Many get depressed fast when put in this situation, but the key to surviving is knowing your enemies.

I know Helsinki is the toughest town of all when it comes to finding an appartment. I know it’ll be hard to find a job in the depression. I know I might run out of money. I know people might look at me and see failure when I tell them I’m unemployed. I know they might see cowardness when I say I’m applying for schools.

But you don’t get to judge me. You don’t get to point your finger and say failure, before I’ve actually failed.

I’m moving to Helsinki and I’m finding a job. I’m saving my money in order to continue my studies for a couple of years. Because I know what I want now.

I know what I want.
 

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha…
 

Jag kom på mig själv idag.. med att, lunchtid, sitta iklädd pyjamasbyxor, slaskig gina tricot tröja (utan bh), tovade tofflor och ett rött plastdiadem i håret, ätandes gårdagens ärtsoppa microvärmd i en plastburk, medan jag satt och läste kuriren. Alltså…

On the other hand I found some pale stripes on my back today, which means I have a tan nowadays, haha. My parents are going south and decided to prepare their pale, Finnish skin with a couple of visits to the solarium. I happily joined, not that I expected to get a tan, but it’s in moderate amounts good for my skin and gloomy mood.

Brain chemicals are still confusing. I removed a birthmark from my back the other day and have walked around like stiff board ever since, totally convinced the stitches will break if I bend over. I honestly don’t think they will, but I have this picture stuck in my head from an episode of Grey’s Anatomy where guest star Seth Green’s character’s wound just blasted open and sprayed the world with red graffiti.. Anywho, when the local anaesthetic stopped working, it of course started hurting. A couple of hours later I found myself in a suspiciously cheerful mood though, and when I thought about it, my back wasn’t hurting.

Endorphines. And it’s so not fair.. here I’ve been struggling with my work for days and now, just because my body “feels like it”, it kicks in some power and all of a sudden I’m working effortlessly, with a smile on my face. Strange brain. Placebo you say? Not my concern, I say.

I’m collecting stars, or stickers rather. I have a paper with 150 unchecked boxes on it. 50 boxes already have a sticker.. nice ones too. Tiny pictures of the dudes from Five, Hanson and similar. Aah.. precious youth. 

I’ve told most people already, but if one is allowed to repeat all the endless nagging, then the good stuff can very well be chewed a couple of times as well.

When I was seven my techer in school would give my class a star if we had behaved during the day. When we had collected ten stars we got a prize of some sort, can’t remember what.. When I was twenty-three I gave myself a star everytime I did something good. I wrote myself a contract, stated 15 good things I should do every day to improve my life, promised myself an acoustic steel-stringed guitar as a prize, and signed it. It works. Not perfectly, as I’m behind about two days (I need five “stars” a day), but I’m getting there. If I have 200 stars before the end of February I get to buy myself a guitar for 200 euros. (Money I don’t have, but who cares..)

I’ve printed papers, checked boxes and written a conciderable amount of crap about myself as a designer. Now cometh the portfolio.. where anything reasonably good I ever did should be presented in a very appealing way. I casually write my name on the cover and then try to come up with some excruciatingly good graphic design. (yes, I know, I have this thing for adjectives and adverbs..) It doesn’t work though, whenever I have to prove myself in something, I find I fail. (this actually goes for everything from a golfswing to flipping a pancake) But hey, this is what I do, and half of my time as a designer is spent on trying to work myself out of failing situations! (the other half is, according to earlier statements, spent on me wondering if and why I should be a designer..) So I got down to basics. Collage.

Aaah.. now this I miss.. looking through magazines while chewing on some plastic part of a pair of scissors.

Starting off with good typography, which is the heart and soul of graphic design.

I’m thinking.. handmade patterns.. striking, organic, playful. 

 
Hand drawn, personal and rough are friends of mine today. You don’t need to be good to be good.

Sorry about the poor quality. Still haven’t purchased that precious Nikon that haunts my dreams. (but then again, one shouldn’t blame pictures on the camera..) This will be my source, now all I need is time and patience.

And I got a mail today telling me that Anne and I will get to have our pieces of furniture in KhiB:s stand at the Stockholm Furniture Fair! Yey! Still haven’t got the wallpaper though, and mails about the matter aren’t being answered.. (I was suppose to get it sponsored..) And I’ve forgotten about all the shelves.. And I should get the presentation printed, and I apparently need a widescreen portrait of myself (sheit!?), and I need to wash some clothes, and prepare my oral presentation, oh and do the master application, and get my poor room cleaned, and my stitches removed, and my stars collected, and.. uuhm.. eehr.. I think I have to go. Bye!
 

jag kom på att

jag ordnar mina prylar

som för att få undan alla ursäkter

att inte göra det jag borde

jag ordnar mina prylar

för att inte bli distraherad

när jag ska ta itu med mig själv

jag ordnar mina prylar

för att inte behöva

ta itu med mig själv

det finns så mycket prylar

jag behöver aldrig ta itu med mig själv

hur tar man itu med sig själv?

tar man sig själv i kragen

trycker upp sig efter en vägg

och säger, hördu?

jag vet inte hur man tar itu med sig själv

men jag ordnar mina prylar

så att jag inte har några ursäkter kvar

när jag kommer på

hur man tar itu med sig själv

det här är inte en dikt

bara något att göra

medan jag inte tar itu med mig själv
 

mmm… pppp… skgruäh..jäh.. kkkk…kkkkkkkk…krrrrr…k.. h..h… tt t tt  t tt tt tt rr ttrttrtrttrttkttkrtkrtkkrt äääälllgghhääh.. jj..jjjjjjjjj iii. jiääg..ääägäiäääjää.. ä

Who needs poetry anyway…

I can’t sing. That’s really annoying when you try to write music. I can’t write music either, and that’s sort of annoying too. I can play. But I seldom can play well enough to manage the pieces I can’t write. When I think of it, that irritates me as well.

Thomas Dybdahl can sing.. and play. In a very John McGregor kind of way. I take no shame in my monotonous taste in music. At least I know what I like. But let’s not listen to him yet.. let’s shake some ear lobes to his band’s music instead. The National Bank.

http://www.youtube.com/watch?v=9hDMVgMn-M0

I know good graphic design nowadays. I can’t do good graphics yet, and that’s frustrating. I try and I try and I try, and once in a while I do end up with something I like, but that can be two days spent on one good spread.
One Good Spread.

Where can I find the patience to learn the things I want to know? And what’s up with this thing called motivation? I have it, I lose it, I find it, it leaves me, I chase it, I catch it, it escapes. Frick.

I’m high on sugar. Makes me skippy, but not in a jolly way.

Ok, ok.. self-suggestion. It’s January.. the first month of the year. *taking off the headphones* There is a lot of January left, which is good, I have time to do all the stuff on my list. *sitting up straight* As no friends are available I can plan my life without interruptions. *putting up my hair* Trying to make a positive thing out of it here, take no offence. Right now I want to put my music on the computer, but neither of my three various microphones will pick up the sound well enough, and I can’t stand my voice, so… aargh.. no. Either I just take that project off the list, or I over-do it and make it sort of art..sy.. *crossing my legs*

But.. my back hurts and my hand is freezing dead and my teeth are clenched and my feet..

No. Focus. You can bring down a better chair, and put more socks on, and take a chewing gum. Do it now. DO IT.

Fine, fine.. *be right back*

She’s a bit bossy this one.. Do appreciate this chair though. Ok, so I’m not dead, and there’s food in the fridge. That’s a start. I’ve done graphic design ten hours a day this week and I still love it. That’s a start too. My room is a bit messy.. that’s good.. I can still move around, but there’s stuff to organize when I flip out. We have snow, makes the day brighter. Good. I have a lot of music I haven’t listened too yet, something to look forward to. And I can take a bath.. play some frets on fire.. make myself a salad.. play the guitar.. write stupid lyrics and good music.. practice the violin, only if I like..

I’m sorry. I know a blog is supposed to tell you about the interesting everyday events.. I’m supposed to see something lying in the snow, get a philosophical idea and tell you about it, in a funny way. This is it though.. my everyday right now. I’m used to complaining about everyday details to everyday listeners. As I’ve placed myself between 500 and 1500 km from anyone who will listen, though.. It gets stuck in the air. Halfway to nowhere. In here, out there.. I need to tell someone out loud that my back is hurting and my feet are unusually cold (sleep with two blankets and woolen socks, but still..), and then I can leave it. Or it can leave me.

Give me some credit though. I’m spending every hour of every day at home. With my parents. Not one friend is in the area. Well one, but I can’t follow him like a wet puppy, can I? If I drive for an hour I will find a couple of friends. If I drive for five I will find a couple more. I’m spending all of the day in front of the computer, working, save the odd break when I go eat or out for a run. I use my voice when I say hi to my parents, when I talk to my cat, or when I sing Missy Higgins’ “Going North” for the 158^th time. Now you tell me this would not drive you crazy? I thought so..

I’d like to move to Helsinki. But I can’t decide if I should look for any job or for THE job. I don’t know how to look for jobs actually, never done it. Never done a proper interview. I love being naïve and unexperienced though, there’s so much to see still.. Makes me feel as young as I am, for once.

See.. I actually did it. Self-suggested myself out of misery and the occasional solitary freek-out. In your face, stupid head.. so to speak. Or write, rather.. 
 
I’d like to name something Bob.
 

Det ÄR samma gamla bloggnamn, ty det ÄR återigen samma gamla ändlösa tankeflöde från bakgården till den där grågröna klumpen (till höger om cerebral cortex) som går på högvarv runt halv tre på nätter till måndag.

Här är vi då, du och jag. Jag är hemma och allmänt borta.

Aaaand change. How immensely posh of me to think that any english-speaking person would follow my endless rantings, but just in cases..

I have this idea. I mostly write in an stream of un.. no.. conciousness-style, and most is thought for me by the moment floating by. You won’t have much sence of my moment where you’re sitting, but if and when you’re interested I’d like to give you a piece of.. mind. Mine.

That was a completely neccesary way of telling you that if you listen to the given youtube-theme-song for a blog piece you will sort of get the.. let’s say mood.. I’m going for. Ish. Proud to be accurate even in my inaccuracy.

So, if you are in a place, mentally or physically, where youtube is allowed, please click:

http://www.youtube.com/watch?v=ibE7IqEjni4

Today we’re going for a bit sad and melodic but with a rock-ish sort of screw it all in the end.. end. A sprinkle of powdered sugar to top it all off.

Now read:

So that was it with Bergen.. good, don’t know how to write nineteen with roman numbers anyway.. If that was the end, this is the beginning. For starters (hah) I was, when entering my room for the first time in a while, as I always am, profoundly amazed by how much stuff I have.. and only nice stuff, as I, in a rather cruel manner, throw away any ugly or uneccesary piece that takes up storage place. There are instruments, books, carpets, cd’s, a couple of nice looking chairs, retro lamps, big speakers and a big dead branch of a tree I once fell from. (Hit my head as a kid.. still believe the tree is to blame for any normal thing I do.) But then again, I managed to be perfectly happy with my ugly Fantoft interior too.. or.. hrm.. well, ok.. no one will ever find real piece of mind amongst that much pine, but I was doing conciderably fine. Stuff is evil, really. But we all knew that.

Yesterday I was about to put away some christmas lights into the big, black IKEA-box that, in an oh so organized manner, is labelled “jul”. 10 minutes later I found myself unpacking every bloody christmas tree ornament that black box could muster, cheerfully decorating my dead branch. Sometimes I wish I had hit my head a bit harder, falling out of that tree..

Everyone kindly asks me about my plans for the spring, and I bravely give an account of random ideas. The thing is.. I really hate talking about my future as everything that’s said out loud is pretty much written in stone. If it is said then it exists. You know this. Then you have to do something with it. Thankyou for asking though. Nice of you to take interest.

And a couple of people have told me “you haven’t changed”. Oh piss off. I am completely new and special and different and experienced and.. hrm.. Where did it all go? Perhaps still on the conveyor belt at the baggage claim in Oslo.. Good old friends really force you back in your good old habits, don’t they.. As I do them, I imagine.

Oh well, conclusion: Go abroad. Go see the world. Go somewhere if only to return. Go to Norway, see the mountains. Go to Africa, go help. Go to Berlin, go experience, go eat duck. Go to France, to Egypt, to Scotland. The less you do, the less you will want to do.

When people back home ask me how it was in Norway I carefully answer that it was, ok, fun.. a bit wet. I don’t want to rub it in their faces, do I? I don’t want to sound ungrateful for what I have here, at home.

Fcuk it.

It was amazing. Stupendiously fun. Time of my life. Refreshening. Enlightening. One of the best choices I’ve made thus far. I will miss it. Dearly.

And what is even better, there’s more to come. A new year arrives completely blank. Unwritten. I feel my wishes can reach only so far, so I’m wishing everyone a great beginning. I’ll wish you luck again, further on, when you need it once more.

So have a great ending you all, and an even better beginning!

My new year will be splendid, for starters. And then some.
 

It somewhat amazes me that somewhere else someone else is doing something else. Not me though, I’m still here, doing this. But this is the end. Of this.

 
I cannot compare my Norway to my Finland, as I can’t remember the latter. Unfortunately, and naturally, everyone here asks me about my time in Norway as I’m about to leave.. and now, as everyone has left or is leaving, I’m just so happy to do the same. Which I tell them. Get me out of here. Sorry about that.

Leaving this place must be the slowest band aid I’ve ever had ripped off.

So, should I pretend I’ve had time to buy christmas presents or should I throw the naked truth out there? I can’t believe myself.. I usually start writing lists in october. This year it will be done the man-way. Danföredopparedan.

My box, my green box, was officially not done at three o’clock this friday, packed and graffitied with instructions and contact information. For a final surprise Anne and I were told that there might not be room for us in the KhiB stand at Stockholm Furniture Fair, yey. After this we walked around for.. two precious, free hours.. which was the first time the past couple of months I’ve actually seen the city called Bergen, and I did buy one, ONE, christmas present. Congratulations you sole one who will get it.

I found myself waiting for the bus the other day.. as a change.. realizing that most people come and go to their mediocre jobs day in and day out, finding their pleasure in the remaining hours of the day. Hobbies and such.. This line of profession I’ve chosen, is a job, a hobby, a boyfriend and a pet. It always makes me neglect something.. friends, food, hygiene (ok, that sounds..  hmm.. ), sleep, fun, plants, manners.. Can’t really appologize to my body for the lack of sleep, but I’m sorry I’ve neglected you friends lately. Especially you back home. I do miss the regular nine-to-five from time to time. But hey.. I’m out of school.. wish granted. Hrm..

So Norway was.. wet, and beautiful. Cold, really cold.. not the dry cold which I’m used to.

I will definetly miss walking up a mountain if I found nothing else to do that day. Or just look up one, if I found nothing else to do that day.

Didn’t see much of the people, I must say.. maybe they’re hiding.. The ones I did meet I really liked. They’re hard to get to, these Norwegians. Finns are said to be the same, really friendly if you get under their skin, but they do have thick skin. Norwegians seem to grow new skin though.. you get somewhere, or at least you think so, but the next time you see them your out in the cold again. Almost got to know my classmates in the end, but then.. the end. Bye, hug, merry christmas, have a good life.

They have great milk here. And mad busdrivers. Beatiful mountains, but no sunsets. The city is small for being so big, and it does house my favourite band ever. I did not spend one day here without being amazed by the prices. They’re not vastly different, but you feel the pain. I did not spend one day here without being amazed by the beauty.

So back to the old life which is now completely new. I’ll start my 500-and-something-th attempt to change my life.. Sports, vegetables, dental floss and whatever. Wish me luck.

End.
 

I’m thinking.. perhaps I should blog a little in order to embrace the end. Only a little.

And then again.. maybe not.
 

I’ve done it. I’ve thought every possible thought. After seven hours stuck in my ear protectors and my noisy head the latter finally shut up. It’s quite a nice feeling, just wish the drooling, distant stare wouldn’t tag along as a side effect.

I’m building a box. This I know how to do. Finally. No second guessing your choises, just measure, measure again and cut. Just me, my blyant and the measuring tape. Slowly. Carefully. Accurately. Sun rises, sun sets.. A jig here, a jig there.. in every meaning.. ish. I did have proper reason for wanting to become a carpenter.. once upon a youth.

Norwegian does have the noosiest words. Noosy isn’t a word, but akkurat is. And blyant. And glipp, and overflate and klining (which is.. onomatopoetically.. an odd word to put to the phenomenon “to make out”). Morsomt sounds depressing. Moro is better. Koselig.. Boss.. or søppel if you prefer that one. Tirsdag. Potetgull. Tyttebær. Fløtmyse. Ting.. tang.. And my favourite by far: tøy.

I like noosy too.. it makes me want to pull up my shoulders, wrinkle my nose and squint my eyes. Until I realize that the wrinkles might stick and I quickly smooth my face out to the ordinary, blank there’s-nothing-going-on-in-here-expression. Dibs on the royalties, by the way.

Do you know that phenomenon, when you’re boring your poor blog readers with a whole lot of nothing just because you ate too much sugar a late wednesday evening I got the unneccesary idea to write a blog post? I need a word for that too.

A new end. Yet again. Been there, done that. Seen it, tasted it, read the brochure, saw the movie, tickled it’s tummy, slept with it, shot it, buried it, wrote a biography about it and made some money.

You who are back there will have to put up with some serious reminiscence when I get back. You who are here will in turn have to put up with some strange behaviour due to separation anxiety. So sorry.

And I sort of wonder.. If you pull up a plant by it’s roots, will it have a sense of freedom before it dies?

Oh, and if depressing music makes you happy, whilst happy music makes you irritated, and irritating music makes you angry, and angry music makes you frustrated and frustrating music makes you sad.. Why not give this a listen?

http://www.youtube.com/watch?v=MFY2d42sUSk
 
http://www.youtube.com/watch?v=wjxef8AfVQg
 

The essence of a reluctant designer’s Sunday.

12:27 (denial)
After failing to wake myself up at ten I am finally in school with my laptop, my cold fingers and my nowadays so present lack of inspiration. My tools are: half a glass of five-days-old water, a badly drawn sketch (but isn’t sort of the point of doing a sketch to draw badly?), my mouse peacefully resting on my home made mouse pad, and the distant music from the lap of my fellow workaholic cuddled up in his lair of a corner.
 
12:37 (stalling)
Ok, now I’ve read all of your recent blog posts. Designing, here I come!

12:40 (confused)
3D-programme started, but I don’t know what to do. Aaah, fcuk it.. let’s make a mockup model instead. Measurements, measurements..

13:07 (black out)
What? What am I doing in front of facebook? How did I get here? Come on, get a grip. Back to the cardboard, woman.

13:28 (baby steps)
One piece done! Amazing. What do I get as a reward? Gimme gimme gimme…

14:02 (exhausted)
Two.. pieces.. done..
Must.. have.. water..

14:07 (recovery)
Need more music.. hmm.. something energetic.. hmm..  Ah. Futuresex Lovesounds. I need to get.. um.. sexy back?

14:27 (distracted)
I can’t do it. I can’t listen to Justin Timberlake and still keep my pride. Coldplay.. hmm.. How come I spend more time pondering work music than the proportions of my mockup?

14:41 (self-esteem issues)
A classmate just came by and reflected on my work. He seems to like the little box better than the big box. Is the big box shit? Should I stop working with it? Am I a bad designer? Am I a bad person? Should I study something else instead? Everyone’s better than me.. I’m worthless.. I should go jump off a low cliff many times. *end of the regular, temporary personal and proffessional breakdown*

14:44 (counterreaction)
Back to work.

15:00 (pause)
Love that drying glue always gives me an excuse to take a break. Another glass of water perhaps? *indulging oneself*

15:08 (the real deal)
Plugging in the glue gun. Flexing my muscles.

15:34 (famished)
I forgot to eat lunch. Or I forgot to bring some, rather. This with water, chewing gum and the Killers is starting too feel like quite the diet.

15:57 (reluctant)
Finished gluing. No fingers burned this time, hooray! An sms? For mee? Who could this be? Let’s see.. Ah, foodclubbers hungry, come home soon. Sounds nice, let’s skype about the matter and avoid this with design for a moment.
Aha.. this with who is more busy. When I’m busy now and you’re busy later, when should we meet? Who should sacrifice their precious time? I take pleasure in sacrificing my time for you, it’s my way of saying I care, but in the end I get nothing done and give the impression  that I’m lazy or I have nothing important to do. That’s not so rewarding..
I get very defensive if people assume designers don’t work hard. The most ungrateful thing about design is that it is often all but visible. You can spend a whole day just walking around thinking about construction or proportions, and have nothing to show for it. It could still have been the hardest work of the whole process. It’s a constantly appearing coffee topic of fellow designers. Poor us, poor poor us.

16:18 (stressed)
The food date has been rearranged and I have all of a sudden a little less than an hour left of what was supposed to be my highly efficient Sunday in school. Enough with the endless reflecting and back to work.

16:27 (designing)
Bathroom break.

16:35 (fade out)
The model is done and it’s too big. Very good, that means I learned something about it. It’s fascinating how the difference between good proportions and.. well bad ones, can come down to just a centimeter either way. People seldom realize that a piece has a good proportions, simply because it has. Good propotions are hard to find, bad proportions are easy to spot.
I need to clean my space. Design is as much about cleaning and making a mess again as it is about form and function. I kid you not.

16:43 (reflection)
Now, today I’ve  spent four hours building a cardboard box just to realize that it doesn’t look good, which means I’ll build a new one tomorrow. I am, granted, a slow worker, but still.. No wonder it takes a real piece of furniture a year to evolve from prototype to sold product.

By the way..
This has been the best weekend. Pancakes, snowballfights, movienight, photography, christmas calendars, downhill.. ride.. ing.. with fantoft pillows, series, chocolate, guitar playing.. and tonight, a bonfire in the snow, in the woods, in the cold, with grilled sausages and bananas. I’m bringing my guitar just to see what happens to it when you take it out in the cold and place it in front of a fire. Poor thing.

16:54 (free)
I’m off, with my hunchback of 15 kg fire wood.

*end*

 

I am here. Still.

Today I decided I don’t want to be a furniture designer. I will change my mind tomorrow. For all that I fail to see in myself, just because I look too close, I still, clearly, see how my attitude towards my choice of proffession changes with.. not so much the tides but pretty much everything else. The same goes for you, I suppose.

I made a firm decision a week ago. I will be a graphic designer. I’ve changed my mind.

And I see, oh so clearly, that the hard part about this life will not be doing what I like, but rather knowing what I like. And I do, but it changes; I change and so do you. I wanted to be a carpenter. Or I thought I wanted to be a carpenter. I don’t anymore, perhaps I never did. Actually, I remember not knowing, as a teenager; not knowing what I wanted. What I will want. I just followed the path as it lay before me.

This is where the path has led me. I’m far from the last person who will be amazed by the places life takes you with or without your permission, but where do we go from here? It’s a big question shouted from the roof tops by every other lost soul on this side of life.

I can do anything. My recent design project has taught me the hard way though, that the expression “anything’s possible” is far from ideal. Quite the opposite, I would say. I friend told me that the mind thinks in negative, one should rather concentrate on what one can’t do, and find the solution from that direction.

I can’t.. um.. oh.. I feel stupid for trying to close a door of opportunity, but there’s a draft, damn it.

Oh well. Enough with the never ending. I’m designing a piece of furniture for the Stockholm Furniture Fair 2009 and I absolutely hate it. I have no theme, or I have too many, I can’t decide. Learning loads, though. For every piece of shit, forgive the choice of word, I put on paper I see what I don’t like, and I’m also, slowly, starting to see what it is, specifically, that I don’t like. That’s precious.

Sorry about the late hour, but I really have to get myself a bowl of müsli.. I’m starving.

I’m also getting an insight into how furniture design is supposed to be done. KhiB has it’s downsides as well, but they have an approch that, firstly, would have made it quite impossible for me to get in to the school as a freshly graduated eighteen year old, and, secondly, probably would have made me quit after a year or so. That came out a bit on the negative side there, but hear me out. KhiB produces proffessional furniture designers who make likeable pieces of furniture that will sell, preferably. I strangely enough realize that what made me sort of happy-ish.. or at least content.. or.. well.. summat.. in my school back home was the fact that it was never really anything, just a bit of everything.

“One man can’t have it all” they say, but I wonder how much a woman can get?

Oh, and thankyou to clubbers, flatmates, close and distant friends for the patience with my crappy mood this crappy week. I dedicate my five pieces of crappy furniture to you all.

And thus the day finally ends with a quote from my distant youth:

Good fight. Good night.
 

We have a secret.


http://www.thespottedmoon.blogspot.com/
 

Jag pysslar sådär lite hemligt och undercover. Det är fem år sen jag pysslade sist, men nu banne mig pysslas det igen. Men bara försiktigt och som sagt lite hemligt.

Nån tog min jacka med alla kort och nycklarna i. Jag blev inte arg men lite besviken.. på livet. En dålig natts sömn, och ett antal självdestruktiva planer senare fick jag dock tillbaka hela paketet. Man blir allt lite hjälplös när man står utan nycklar och diverse plastkort, jag uppskattar dem mera nu. Tack för läxan.

Imorgon kommer kryputrotare hit för att ta sig en titt på lägenheten. Vi har kräk i köket, blah. Martin gjorde slut på Oliver, men kvar finns ännu Robin. Felix har jag inte sett ännu, men han finns nog där nånstans han också.. Heja Fantoft.

Vi bygger ett torn mitt i stan. Utomhus. Ingen vet varför för alla har hand om detaljerna. Jag sågar ribbor, F54, F54, T54, T54, F55, F55, T55, T55.. och så vidare. Det ska vara klart på fredag. Måste nog ta en bild eller två. Sophia har lovat komma förbi med marshmallows. Vackert.

Idag föll första snön. Det är sagolikt.. kallt. Det här är första gången i mitt liv jag kan uppskatta nyfallen snö på bergstoppar. I solsken. Singla. Det är fint.. bara snöflingor singlar, eller hur?

Häromdagen slutade vårt dörrlås plötsligt att fungera. Vi slapp ut, men inte in. Nu har vi ett nytt lås. Konstigt vad ens hem ändrar karaktär när man inte kan lämna det.

Vi hade stickklubb i söndags, med stickprojekt, gitarrer, godis och kanelbullar. När jag blir gammal ska jag bli tant. Jag ska bli en såndärn farlig tant som bor i ett snett hus. En såndärn som klär sig konstigt och luktar mörk choklad. Fortfarande singel men bortlovad till mina katter.

Nästa helg har nån lagt in en stugtur på skemat. Vi ska bussa nånstans och sen gå nånstans och sen bo nånstans och sen gå nånstans och sen bussa hem igen. Jag hoppas jag kan delta. Stackars Martin om han kommer.. en stackars osingel gutt på ett dussin kärringar.

Mina flyers och posters flyger våta genom höststormen. Allt jag ser är tryckeriets otaliga misstag. Hur mycket är det begärt att få en grön färg tryckt grön? Jag gillar verkligen inte tryckerier. Ser fram emot den dag jag är stor och koorporativ.. då ska jag vifta med en näve grönt framför näsan på trycknissarna och få dem att uträtta mirakel.

Imorgon var det visst jazz nånstans. Tycker jag om jazz, är det nån som minns?

Johanna var här en vecka. Allt som finns kvar är en brun strumpa som e lite tunn runt hälen. Ungefär. Det var en toppenvecka. Hoppas hon tyckte det också. Pinsamt att ha gäster här och inte ens hinna visa dem.. typ.. Bryggen. Men nåja, vi gick i alla fall upp för ett berg, och av dagens snö att döma var det visst sista chansen!

Och så är det det här med att allt som sägs högt blir större än vad det är och jag börjar snart lära mig att bättre tiga än illa fäkta. Åtminstone kan jag konstatera att mitt stora missförstånd-av-icke-episk-kaliber-numero-två snart börjar vara avklarat, och att jag kan återgå till det trista grå. Det var i alla fall lite liv i luckan, om än bara för ett timglaskorn. Tack för det.

Och tack för mig.

 

För vad som närmar sig sjunde gången denna fotokurs har jag, allt annat än pigg och kry, bussat till skolan och släpat mig upp för det obligatoriska antalet trappsteg bara för att sitta våt och ensam i vårt mötesrum i fem minuter och sedan konstatera att nehepp, inga lektioner idag. Ett, i mitt tycke, i sista minuten skickat mail brukar bekräfta mina misstankar, men inte idag. Idag var det tomt på både folk och epost. Någon som vet bättre än mig skulle påstå att den där första meningen var för lång, men jag håller inte med.

Istället för att älta tidsödsleri ska jag berätta om min trevliga helg.

Den gångna helgen har jag inte vunnit på lotto, inte heller har jag fått en fin idé för min master, inte har jag insett vad jag vill göra med resten av mitt liv, och drömprinsen har heller inte ridit förbi. Min helg har dock varit bra på ett såntdärnt bra sätt som gör bra helger ännu bättre.

På fredag infann jag mig för omväxlings skull på rätt plats och tidpunkt för en lektion i teknisk fotografi. Hurra för mig. Efter en timme böt jag dock plats och fortsatte med ett älskvärt onödigt möte om en intensivkurs som komma skall. Det var sen ungefär veckans dos av lektioner. Två timmar på en fredag-eftermiddag. Bara att bussa hem igen då.
Efter en ointressant hemvistelse fylld med ditt och datt (på ett såntdärnt sätt som bara hemmavardag kan vara fylld av ditt och datt) kallstartades helgfirandet med tomatsoppa och ett glas vodka på 17:e våningen. Efter middagen satt foodclubben och knaprade i sig så mycket snacks som möjligt innan de inbjudna gästerna anlände för att knapra upp resten. Ett antal högljudda kortspel och oanständiga diskussioner senare rörde klumpen av småfulla, chipsstinna festprissar på sig för att dansa bort lite kalorier.. Kalorierna brändes kanske främst genom det fredagsaktigta irrandet över halva stan, på jakt efter den rätta partystämningen, och varannan kunde ju bli bitter över detta, med tanke på vädret, men jag vet inte.. Jag har vant mig vid att slängas omkring på överfulla dansgolv, arbeta mig fram till bardisken bara för att få en nedlåtande blick när jag ber om ett glas vatten, köa bland packade brudar för att slutligen komma fram till en toalett i ett skick som skulle få Fantofts trotjänare att läcka lite mera i ren desperation… (okej, det där blev för svårt.. förlåt.) Jag tycker rent av att det är kul, men ändå minns jag mest av och trivs bäst i det där litet meningslösa spatserandet från en plats till en annan. Regnet öste ner i mängder som mycket och mest.. Jag jagade tak, träd och paraplyn.. tidvis även mitt eget som vandrade iväg utan mig.. Halvfärdiga diskussioner.. klackdjupa vattenpölar.. dålig humor.. kramiga personer.. obeslutsamhet.. nya bekantskaper.. gamla bekantskaper.. tobaksrök och spriklukt.. småkass balans.. Svårt att tro, men det blir som

helylle.

Kanske måste man vara spiknykter för att tycka att transportsträckorna är roligare än målet. Hah.

På lördag morgon(-ish..) blev jag abrupt meddragen till Rema 1000 för att handla garn.. En halvseriös stick-klubb har etablerat sig i foodclubbens kölvatten, och jag riktigt känner hur vuxenpoäng-kontot får fnatt och sätter i en högre växel när jag skriver detta.. Nåja, tantfaktorn är hög, men säg mig.. hur bättre spendera sin väldigt långsamma, halvdåsiga dagen-efter-lördag än med fyra timmar av gitarrspelande, allsång och den påtagliga hysterin som genomsyrar rummet varje gång nån tappar en maska..?

Pannkakan blev lös. Det rör mig litet att allt jag kockar här blir lite annorlunda än vad det brukar bli när jag gör det där hemma.. Men ingen hade sett en pannkaka tidigare, så förväntningarna var väl näst intill noll.. Vi åt den för varm tror jag. Kvällen avslutades med en dansk film, och jag kan gladeligen konstatera att Danmark visst har mer än bara Mads Mikkelsen att stoltsera med.. Säg mig.. har vi något helylle, finskt i videohyllan där hemma som jag kunde visa folket? Pahat pojat? FC Venus? Mies vailla menneisyytttä? Poika ja Ilves? (hah) Den där malplacerade fantasyrullen med nåt kalevalatema? Jag har sett alldeles, alldeles för lite finsk film.. Kanske borde jag visa nåt svenskt.. För de flesta nya människor jag skakar tass med representerar jag Sverige framom Finland. Det här med finlandssvensk går bara inte in.. nåja, det är väl förståerligt.

Söndag innebar sen frukost med foodclubben samt lunch/kaffe med andra vänner (oooh.. traitor..), där krämpor, män och livet överlag ältades. Söndag innebar även den obligatoriska städrundan.. ett avsnitt nördserie.. lite skoljobb.. gitarrplinkande.. byxtvätt.. middag med clubben (kött!), kollektiv-stickande, mer gitarrplinkande.. och faktiskt ett serieavsnitt till (I confess) av en annan mycket mer allmänt godkänd statusserie.

Se.. inga sjömän, inga mormoner, men ändå.. Bra på ett såntdärnt sätt som gör bra så mycket bättre.

Mer helg åt folket!

Wohoo!

My great friend and my constant source of inspiration, Johanna, has finally given the public access to her brilliance! Go check out her brand new home page and tag it to your blog!

www.johostudio.com

Makes me happy.
 

I hate the buses in Bergen. I do, I really do.

I hate how people always take my place in the buses. I end up with people having conversations from my armpit or over my shoulder. Get off me. Get out of my space. I hate how people lean on me. Push me. I almost never sit down, reasons to come, but when and if I do people fall asleep against me. I don’t hate that, but I still wish they wouldn’t. Get out of my space, you idiots. Everybody is an idiot. Every party has a winner and a loser, I’m jumping out of the game by being a referee.

I hate the smell. I hate the smell outside a bus, I hate the smell inside a bus. I hate the hot, choking fumes that the backdoor of the bus always lets in as if to recycle them. I hate the smell of old people, poo mixed with cheap soap. I hate the smell of dogs.

“The busdrivers in Bergen are over 1800, but still we’re looking for more ‘everyday-heroes’”. How is it possible to locate 1800 mad-driving, people-hostile idiots in this rather small town? How? I’ve met one decent busdriver, the remaining 1799 have tought me to hate the buses in Bergen. They drive in a sucicidal manner, and I should know as I deliver post back home and we postwomen don’t wear a seat belt unless we drive over 80 km/h. It is as if it’s their sole mission: to knock over as many standing people as possible, children as well as the old, smelly ones. I have never gotten a smile, but I have been shouted at.

I hate getting seasick on a bus. And I always get, on these, unless I stand. And so I stand.. get thrown like a rag doll.. get more intimate with strangers than I would with my friends.. get a head ache from the fumes, and the noise.

And how can it be most bus riders spend that much money on headphones that let more sound out than they push in? I’m always listening to some other loser’s horrible taste in music. Why do you idiots insist on listening to the most mind-warping, beat-thumping techno trash that early in the morning? And why do I have to listen to it too?

And what’s with the manners? What’s with people running to the doors when the bus arrives, fighting each other to get in with no regards for the people trying to get out? The matter is not improved by the same fight going on inside the bus. As late as today I was pushed by someone trying to get of the bus in panic. I was waiting for the doors to open, what’s the problem? Idiot. I have some understanding for the people-hostile bus drivers concidering they have to deal with the herd of idiots every day. As a post deliverer you can at least drive away from the idiots, fast.

I hate the world today. I’m sorry. Love me still.

[http://www.youtube.com/watch?v=CBc9So685A4]
 

Too little time. “But then you get to be stressed and complain about it!” a friend said. Very well put, I must say. Very well put.. I do love to be stressed and complain about it, I really do.

People tell me “don’t stress”, I say “I won’t” and they look happy. No, let’s redo it. People tell me “don’t stress”, I look at them with a raised eyebrow and then my body and soul deteriorates to little forgettable pieces in front of them. Now, that sounds more like it. Poor me. Poor, poor me..

I spend fifty percent of my time as a designer wondering if and why I should be a designer. “Yes, you do” a friend replied. The truth didn’t hurt. Or at least no more than a Vick’s Blue does on a cold winter’s day.

I lie. I tell the truth also. Neither’s meant to harm, but they sometimes do.

I have a bad conscience for studying design. I’m so sorry. The planet is dying; Martin told me so and showed me graphs over the breakfast table. Sometimes I’d like to read a really big and booring book to justify all the running around in the forest with a camera. My education is mostly fun, it feels like a sin. The book I’m reading is interesting. I’m so sorry. “The book of digital photography”.

The word “University” is big and powerful. No one will ever question your purpose there. No one but you, yourself, I imagine. But you have exams, I don’t.

I chew my teeth when I work. When I get back I’ll have a toothless smile. Love me still. Or send me chewing gum without aspartam.

I’m doing a logotype for a political party. I need more than a day, but there are none to give. At least I get to complain. I’m doing some posters too. Now you know.

Johanna’s coming to Bergen. She’ll pop my bubble. Good, there’s not much air left in here. Martin’s leaving. Returning to the love. I’ll walk around naked and miss him. I’m terribly sorry, but I had to write that.

I’m going to shoot my foodclub with knives. In a photostudio. With a middle format camera. Hope they survive.

I’m mostly happy here. It could be all the vegetables.

Whistle a tune and think of me. Please miss me a little, as I miss you.
 

I’ve had the most brilliant Sunday. One part adventure, two parts food and four parts good company. And I just wanted to tell someone. Thankyou for your interest.
 

Where are all my friends? The week started off like a crappy end of someones life, and with hating the world and myself I thought I’d seek revenge by ignoring the world, thus isolating myself from it’s misery. My big plans of disappearing from the face of the earth evaporated into thin air after a day, when I suddently realized, this little adventure of mine is far too expensive to waste by hating life. Back in the game then. Ever since, I’ve had grand plans of reintroducing myself to the social world after such a long absence.. that one day.. but where are all the friends? The skype phone will only repeat my distant echo… the live messenger is a grey wall of contacts offline. I am absolutetly convinced the world is conspiring against me, in it’s turn revenging my brief hatred.

And I’ve finally found my problem. Again. At last the blasted photography course started, only to prove to me that whatever you choose to study, you really have to love it. You have to want it, need it, desire it, make sweet loooove to it. I love nothing that hard. The first year bachelor photography students love photography and knows everything there is to know about it. When I started my studies in design, oh so many years ago, I knew how to sound stupid in French and what happens if you put a black bunny in the same cage as a white one.

I have no passion. There’s nothing that interest me so much, I would like to spend a bigger part of my life in it’s company (this still only concerns interest, friends take no offence). I have loads of interest, just like everyone else, but nothing lights this, a firy glow, that seems to drive the photography students in my class.

I don’t mind. But how on earth will I be able to compete with designers who are “fulfilling their destiny”? The ones who read every book, every article, take every challenge, every test.. The ones who know they’re exactly in the right place doing exactly the right thing. Now that’s just scary.

Oh, and I have officially given up on my mother tongue as I now speak english even with the native norwegians. Yey..

Please forgive that this piece has not been word- or spell-checked.. in true spirit of the Fantoft-english.

 

Det händer en hel del här borta. Inget stort och allsmäktigt, bara vardagsäventyr.

Jag tror jag har problem med detaljerna. Dom som faktiskt har vågat sig så långt som att föra diskussion med mig vet att jag har problem med att hålla mig till huvudsaken. Min favorithobby är att elaborera. Mina stora planer på att skriva brev åt allt och alla brinner upp i solnedgångens eldiga himlaspel. Det går som inte att berätta allt om alla människor, mina skor, Bergens kollektivtrafik, mina riskakor, Johannes choklad, brännässlorna, maten, påskljusen, musiken, utsikten och busksnåren bara för att komma fram till att det var jättekul att skriva ymca i de långa skuggorna som solnedgången kastade över vandrarna. Du bryr dig inte. Åtminstone inte om alla de där små detaljerna som likväl är så viktiga för mig.

”Igår var vi på tur ute på en av öarna utanför Bergen. Vi åkte buss dit, det tog ganska länge. Vi gick så långt mot havet som vi bara orkade, men kom aldrig riktigt fram. Vi nöjde oss med en på måfå vald klippa och satte oss där för att äta vår matpakke. Vi missade bussen hem och fick vänta ganska länge på nästa. När vi äntligen kom hem var det mörkt. Vi tillredde middag för fyra i Martins och mitt lilla kök. Det var trevligt. Efter middagen lyssnade vi på musik och diskade. Sen gick våra gäster hem. Det var en bra lördag.”

Visst kan jag skriva så.. det låter i bästa fall som ett av mina mer ambitiösa litterära verk från högstadietiden. Egentligen vill jag ju berätta om hur jag har återupptagit min brödstrejk, men lurar mig själv genom att äta riskakor istället, vilket slog mig när jag åt min matpakke på en random klippa långt ut i skärgården. Jag vill berätta om hur jag, medan vi väntade på bussen, ritade hoppa hage med mitt kvarvarande vatten på asfalten, och insåg att jag inte alls kom ihåg hur man skulle hoppa 6 rutor. Jag vill berätta om Martins och mitt spöke Crab som öppnar dörrar och slänger saker runt om kring sig, och varför vi väntar oss blod ur dushkranen.

Men jag vet att du vet att jag vet att du vet att allt det här är småstrunt som man skrattar högt och hjärtligt åt i stunden, men som alltid faller platt när man försöker berätta åt andra hur kul det var. Min vardag är ovanligt överfylld med småstrunt, men jag har inget stort att berätta om. Inga nya livsinsikter. Inga pojkvänner. Inga farliga livsbeslut.

Jag är van att skriva mycket om lite, det är rent av en talang. Just nu försöker jag förstå hur man ska kunna skriva lite om mycket. Jag kontrar genom att inte skriva alls.

I alla fall så är jag nu nånstans som ingen riktigt vet var är, och studerar nåt som jag ännu inte riktigt fått grepp om, umgås med människor som du inte känner och äter pasta väldigt ofta. Jag spenderar dagarna med att gå i skola, tala engelska, vänta på bussar, städa, sakna mina prylar, sitta framför min laptop (det gör jag rent av riktigt ofta), se olika avsnitt av diverse serier, äta lunch med någon du inte känner, sitta i solen, spela på en gitarr du aldrig sett, diskutera nånting som kanske inte intresserar dig i ett främmande kök med en man du aldrig sett, samt stirra tomt på samma stjärnhimmel som du ser.

Jag försöker inte lämna dig utanför. Det vill jag inte. Men jag är här och du är där, och det finns inte tillräckligt med ettor och nollor för att vi ska kunna förmedla vår vardag till varandra. Och för det vill jag bara säga

förlåt.
 

BEEEP prrrr BEEEP prrrr BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. och jag menar alltså

BEEEP! PRRRR! BEEEP! PRRRR!

Fantoft är ökänt för mycket.. för det mesta egentligen.. nu när jag tänker på det. Fantoft är ökänt för sin furuinredning, för sin totala brist på norrmän (“little africa” tyckte jag nån sa att det kallas), för det som benämns “fantoft-english”, för sitt rostsmakande vatten, för sin vedervärdiga klubbmusik och framförallt för sitt brandalarm.

Brandalarm.

Du har bestämt frukostträff med den 17:e våningen häpnadsväckande tidigt nästa morgon, och går och lägger dig i vuxentid. Elva. Nåh, två timmar halvkass sömn är ju alltid något, sen faller du ur sängen. I mörkret famlar du efter.. ja, vad var det du famlar efter nu igen? Larm. Byxor. Så långt fungerar synapserna. Mitt fusksamboäventyr lär mig bland annat att man inte kan springa yrvaken in i köket iklädd endast sin halvtransparenta disktrasa till ’nattpajta’. Byxor, byxor.. hmm.. BEEEP.. grå.. tröja.. BEEEP.. hmm.. lampa.. lampknapp.. BEEEP.. eld.. plågsam död.. lampknapp.. BEEEP.. aha! lampknapp. BEEEP.. pyjamasbyxor.. tröja.. BEEEP.. öppna andra ögat.. BEEEP.. köket.. BEEEP prrrr BEEEP prrrr… en lika yrvaken men något mer erfaren fantoftbo stirrar tillbaka på mig där jag står i köket och försöker få mina ögon att titta åt någotsånär samma håll.

Brandalarm.

Vi har nyligen fått ett fantoft-oline-brandkurs-erbjudande, vilket även framlades som ett lätt hot, så jag passade på att ’gå’ den, när jag nu ändå min vana trogen var lagom sysslolös. Den gick så gott som helt och hållet ut på vad du ska göra när det är falskt alarm. Haha. Ingen annan verkar ha besvärat sig dock, för senast i natt.. 03.16: BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. tystnad 20 min senare. 06.28: BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. tystnad efter en kvart. Om nån utlöser larmet i natt så tänder jag fasingen på mig själv.
Vad jag kanske bör klargöra är att det så gott som alltid är falskt alarm. Den dagen det faktiskt brinner på Fantoft kommer alla brinna inne, ingen bryr sig. Martin försökte sova genom larmet inatt, jag satt åtminstone i köket inpackad i mitt täcke och försökte känna röklukt. Jag riktigt hoppades på röklukt.

Idag har vi släpat oss upp för stadens högsta stolthet, Ulriken. Beviset finns i pekboken. Måste vara bra mycket lättare att skriva musik som Kings of Convenience gör om man bor i Bergen. Fem berg av sju avklarade. Är nån snäll och dunkar mig i ryggen litet samt ger mig en uppmuntrande blick och ett ”sidu”…

Potetgull. Det viktigaste ordet mellan Stavanger och Ålesund. Sourcream and onion ger kanske en hint. Jag tänker mig.. att man kan alltid börja om med sitt nya liv. Jag gav upp försök 583.

Ja, och så ska jag ju elaborera om det här med Fantoft-english nångång.. det kommer, det kommer…
 

Efter litet googlande snusade jag fram orsaken till den älskvärt irriterande, fula, pixelerade gubbe som berättar åt dig att min månadliga överföringsgräns är överskriden. Det är nämligen inte mitt fel, det är ditt.
Tydligen får min blog spunk om för många människor laddar upp den här mängden MB i bilder.. I’m too popular, hah.

Nåväl, jag väljer att lösa det genom att skapa en photoblog i mitt kölvatten. Så nu får ju den hungriga publiken välja om de vill följa mitt liv i pekboksformat eller i romanformat! Fantastiskt.

Den är enkel, den är ful och den fyller sin funktion, thankyouverymuch. Dessutom är den på engelska, så att mina nya tyska vänner ska kunna gå in och se sig själva om och om igen.. Adressen är enkel, helt i mitt tycke, men eftersom vi redan är förbi eran av adressknappande (jag menar.. sällan knappar jag in www nuförtiden.. det är favorites och övriga länkar som gäller) så finns det naturligtvis även en länk till rodderiet under den underbart fyndiga rubriken Linx, där nere till höger.

www.photoblog.com/noveny

Och som avslutning vill jag passa på att kasta en svenskspråkig lort på blog.com vars sidor alltid har tiltat, och vilka nu, äntligen, har blivit värre tack vare det nya, uppdaterade systemet som tiltar om möjligt ännu mera, bl.a. när det gäller fontval, fontstorlek och radavstånd. Tack.
 

Och så missar man den där bussen. Och så känner man sig riktigt sketen, för man missar aldrig bussar. Någonsin. Det här är varför jag hatar kollektivtrafik. Opålitlig skit som dessutom inte tar ansvar för all skäll och skam man får tragla sig igenom när man missat introduktionen och exkursionen till ett projekt som var tillräckligt överväldigande till att börja med.

Och så blir man ledsen igen.

Men så pratar man med en handfull människor som lyssnar extra noga på sådant som är extra oviktigt. Och så äter man riktigt mycket pizza. Och så spikar man kanske en och annan plan för den kommande helgen. Och så sitter man där med oljiga fingrar och undrar vad det var som egentligen var viktigt med det här livet nu igen. Man tar sitt lilla oändliga misslyckande och sätter det i den där lilla asken med alla dom andra oändliga misslyckandena. När man öppnar locket och måste sätta dit en ny tenderar de andra smita ut en stund för att ta sig en nypa frisk luft, men så snart alla är ihopsamlade och bortpackade så är skiten utom sinne och minne. Och så tar man en pizzabit till och försöker tala danska med mat i munnen, för det låter så mycket bättre då.

Ni vet kanske den där känslan när man står inför en ny sak, en skoldag tillexempel, och inbillar sig hur stort och svårt allting kommer att vara; hur inkompetent man egentligen är och hur fatalt man kommer att misslyckas till ljudet av åskådarnas hånskratt, och sen när man så småningom upplever den där saken så märker man att man faktiskt är fullkomligt inkompetent inför en ofattbart överväldigande uppgift och att ens vildaste drömmar om total förnedring och skam kommer att gå i uppfyllelse.

Då känner man sig lite ledsen.

Men åtminstone tror jag att jag har listat ut vilken buss jag ska ta varifrån för att ta mig fram till den där stora, gamla silon som vi, iklädda skydshattar, ska vandra igenom inför vårt stora hotellprojekt. Och så var vi på bio igår, och idag ska vi äta pizza. Och så finns det någon där hemma som inte kräver mer av mig än jag kan prestera. Det ska jag ha som paraply.

Jag måste gå. Det regnar.

lettmelk: 1,47 €

yoghurt naturell 500g: 1,63 €

bananer, 3 st: 1,40 €

frityrtorsk (fiskpinnar) 16 st: 3,52 €

purre (purjo): 0,43 €

tortillas, 6 st: 1,51 €

apelsin, 2 st: 1,61 €

slottsbröd: 2,26 €

jag vill påstå att det inte är hutlöst, men att det  är en fin grund för att sakta men säkert dö svältdöden..

mina älskade centtin!

Påväg till studieorten.

Vaddå regnar i Bergen?

Här bor jag.
Centrum ligger åt andra hållet, till höger utanför bilden. >>

Utbyteselver turistar. De tre ryggarna tillhör mig.

Synd att man mest tittade på sina fötter under turen…
 

Min blog får byta namn för stunden, ty det är inte samma blog.. inte samma ändlösa tankeflöde från samma tomma hål långt bakom den lilla blå, geggiga biten nordväst om mitt hjärncentrums huvudgata. Det här är ett mera meningsfullt, men likväl ändlöst tankeflöde från ett nytt outforskat hål ett stenkast från Atlanten. Välkommen till mitt skitsnack och förlåt ordavalet.

Man sätter sig i toyotan, svänger nästippen mot närpesslätterna och tänker: urk.. inte igen. Ingen nåd. Man baxar in sig själv mellan blomkrukor, paraplyn och vattenfyllda coca cola-flaskor och vips så är man i Bergen. Typ.. Det här med Vikinglinebåtar skulle jag gärna sänka helt och hållet, men ska man över så ska man. Resans höjdpunkt, utöver Norges hisnande höjder *torrskratt*, var vår lilla sväng via Södertälje centrum där jag köpte mig en gitarr för tjugo egg av en lokalbo som jag hade mailat med kvällen innan. Hahaa.

Efter nästan för många berg och definitivt för många tunnlar guidade vår gps-tant oss fram till Fantoft; mitt nya hem. Det här med nycklarna fixade sig älskvärt nog sådär i sista minuten, så det var bara att klampa in i sitt nya furubeklädda betonghem. Efter att jag hunnit packa upp några flyttlådor (lite skönt att inte ha ett hav med prylar med sig för en gångs skull) kom min nya kämppis hem, olyckligtvis ovetande om min inflyttning, men nåja. Hej Martin.

Martin är.. hm.. jag har faktiskt inte frågat hur gammal han är, mest lagom tror jag, lite äldre än mig.. och från Österrike. Håll in tyglarna, han har flickvän; tack och lov, vem orkar sitta och flirta med sömniga ögon vid frukostbordet. Det torde inte vara så vanligt att pojkar och flickor placeras i samma bostad, men det är tydligen bostadsbrist skriker löpsedlarna. Vi delar kök, badrum och nya bekanta. Väldigt hygglig prick må jag säga: social, uppmärksam och tacksamt städlig.

Efter att mina föräldrar åkte hem på fredag morgon har programmet varit fullspäckat. Känns konstigt att inte ens haft tid att stirra tomt ut genom fönstret och märka att man är i Bergen. Martin bjöd med mig på gratiskonsert tillsammans med hans nya bekanta, Sophia, Therese, Johannes och Anja. Tyskland, Österrike, Tyskland och Danmark.

Not. Mellan utbytesstudenter går konversationen obönhörligen alltid såhär: Hej *skaka tass*. Vad heter du? Varifrån kommer du? Åååh, från ” ”? Spännande.. Jag har aldrig träffat nån från ” ” / jag har en bekant från ” ” / jag har varit i ” ”. Vad studerar du? Varför just Bergen? Hur länge ska du vara här? Och så fortsätter konversationen med ämnena: väder, språk samt skillnader mellan hemlandet och Norge. Därför. Räknar jag upp vad alla heter och varifrån alla kommer.

Innan det hade jag spenderat hela förmiddagen i min nya skola, Kunsthøgskolen i Bergen (KhiB), med en skara lika vilsegångna utbyteselever från globens alla hörn och kanter. Tar ännu en vecka innan jag prövar på det här med riktigt skola, men hittills verkar den riktigt inspirerande. Det är förvisso kanske oundvikligt eftersom Kari, handledaren, var helt löjligt trevlig och välkomnande. Innan konserten hann jag ännu konstatera att mitt Visa-kort inte fungerar i fotoautomaten, leta mig galen efter en fotoaffär för att slutligen hitta en där jag började leta, betala femton egg för ett passfoto, konstatera att den brevidliggande busskortsluckans könummer nu visade 346, titta uppgivet på min egen lapp som visade nummer 345, ta en ny lapp, köa i en ytterligare dryg halvtimme, få mitt efterlängtade busskort, skaffa en bijett till en annan gratis ”välkommen till det nya studieåret-konsert” (mycket sånt just nu) från Grieghallen, åka hem och med Martins hjälp installera mitt internet. (tog Fantoft EN dag att koppla upp mig, vilket är imponerande, men så flyttar ju alla in just nu..) Konserten var fin blandning av nytolkningar av de givna norska kompositörernas olika verk. Efter den tog vi en öl på vaddetnuhette och diskuterade skrikande vad vi hade tyckt bäst om i konserten, samt gled (skrikande) in på de klassika stereotyperna för respektive länder. Kvällen avslutades med en kollektiv avstickare till Rema 1000 (vilket sött nog uttalas reematussen), den billiga lokalboden, för lite proviantshopping inför nästa dags äventyr.

Nu hade jag ju inte tänkt att jag skulle upp på nåt berg min första helg i Bergen, men johodå. Samma gäng, Martinsambo et co, bjöd med mig på en guidad tur upp för 1-3 berg (man fick hoppa av när man ville och bussa hem). Högt undervisande alla obildade utbytesstundeter om den finska Sisun släpade jag naturligtvis mig uppför alla tre berg. Företagandet hamnade faktiskt på listan över det tyngsta jag har gjort i mitt liv. När det går uppåt går det rejält uppåt, och likadant med neråt. Ingen skadade sig destovärre så vitt jag vet, vilket är beundransvärt. Mina ben kommer aldrig förlåta mig. Nio timmar, två liter vatten (vi stannade faktiskts i någons trädgård efter berg två för att fylla på alla flaskor ur deras trädgårdsslang, hehe), idel solsken och 40-50 pers färre än när vi började, senare kom vi äntligen ner för Løvstakken helskinnade. Nu blev jag bjuden på kollektiv middag och började nästan känna mig lite tassig för att jag hängde med överallt. Kan inte hjälpas när man umgår med trevligt folk. Johannes kockade söt pasta med kanel och persikor. Konstigt men gott! Ungefär som risgrynsgröt.. (ska jag vara ärlig skulle vad som helst ha gått ner efter nio timmar vandring med en smörgås och en halv chokladplatta som proviant..) Som avslutning blev det film på min laptop. The Incredibles!

Idag har städat och försökt komma till rätta med det faktum att jag är i ett annat land. Efter att så intensivt blivit insatt i sammanhang och evenemang är det svårt att hitta balans i ”hej, jag är ny utbytesstudent i ett främmande land” (dessutom känner jag mig inte som en utbytesstudent eftersom jag, till skillnad från de flesta utbytesstudenter jag samtalade med under turen, inte i första hand kom till Norge för att träffa norrmän och lära känna landet samt språket..)

Jag blev faktiskt lite onödigt bekväm med trevligt folk lite onödigt snabbt, så nu har jag plötsligt folkabstinens. Undrar om vi ska göra nåt ikväll?

BergenPlus hittills: Fantastiskt väder, idel sol och värme. Utsikten från ett fjäll behöver inte beskrivas. Den ska upplevas. Utbytesstudenter är i regel löjligt sociala, man behöver ju inte anstränga sig alls, räcker med att man står brevid någon i något sammanhang.

BergenMinus hittills: Ingen får mitt Visakort att fungera, det här med chip verkar vara nytt och skrämmande i Norge.. jag lever på cash. Vad det nån som vågade påstå att maten i butiken kostar samma som dit hemma? Pytt.. Svindyrt. Blir nudlar för hela slanten, om den nu räcker till.

Imorgon börjar introduktionsveckan på KhiB med en ”öppningsceremoni”. Låter stort och skrämmande. Håll mig i handen någon.
  

  
DAGENS GLÖR                                            DAGENS SOLBRÄNNA

 
DAGENS UTSIKT                                         DAGENS SKYLT

  
DAGENS GATA                                            DAGENS SOLNEDGÅNG

  
DAGENS VATTENDRAG                              DAGENS SÖDER
 
 

Tack Johanna för all hjälp med layouten.
Tack datorn för att du orkade med allt arbete.
Tack Adobe för InDesign.
Tack Karolina för alla gånger du diskat.
Förlåt kära naglar för allt ni har fått utstå.
Tack Johan för all hjälp du inte har betalt för att ge.
Förlåt Karolina för den eviga röran.
Förlåt Milla för att jag inte uppmärksammade din namnsdag.
Förlåt Johanna för att din födelsedagspresent blev så försenad.
I’m sorry Elina, that I was tired and boring on my quick visit.
Tack Johanna för att du alltid orkar lyssna.
Tack Johanna för ditt fantastiska tålamod.
Tack Johanna för att jag får vinna dig i Yatzy.
Förlåt Ninna för att jag inte hann träffa dig när jag var hem.
Förlåt Milla för att jag inte hälsade på dig under min snabbvisit i Helsingfors.
Thankyou Elina for treating me to the National Ballet.
Tack mamma och pappa för att ni kom hit på påsk
Tack mamma för att du kockade påskmiddag i vårt lilla kök.
Förlåt Hanna att jag inte har skickat alla de där breven jag talade om i höst.
Förlåt Hanna att det alltid tog mig så länge att skicka serierna.
Förlåt Johanna att jag inte tagit mig tid att planera juli.
Förlåt Mathias och Henrik att jag skällde på er när jag var arg på annat.
Förlåt Karolina för alla de gånger jag suttit framför datorn och varit osocial.
Förlåt Linda för att jag inte hann på ditt spex.
Förlåt Caroline att jag inte hann på din examensfest.
Förlåt Ninna för att din födelsedagspresent blev försenad i år igen.
Tack Karolina för att jag har fått låna dina spännen, hårband och diadem.
Förlåt Karolina för att jag obarmhärtigt har dränkt vår lägenhet i min musik.
Tack Mathias och Henrik för att vi får bjuda in oss på Beck-maraton så ofta.
Förlåt Johanna för att du inte har fått brev.
Förlåt Mariann att jag inte har haft tid att träffa dig.
Förlåt Johanna för att jag har stulit tid av dig och Rasmus.
Förlåt Hanna att jag spenderade mitt Frankrikebesök i andra tankar.
Tack Hanna för att jag fick hälsa på dig och bo hos dig.
Förlåt Caroline för att jag glömde att gratta dig på din födelsedag.
Förlåt mamma för att jag inte uppmärksammade din namnsdag.
Tack Johanna för alla de gånger du har fått bära allt.
Förlåt Karolina för allt vi aldrig hann göra allt det vi planerat under vinterkvällarna.
Tack Karolina för blomman.
Förlåt Johanna för att jag inte kommit mig för att bjuda dig/er på middag.
Förlåt Linda för att jag inte kan komma ihåg om du fick ett Grattis på din dag.
Förlåt Linda för att jag inte uppmärksammade din namnsdag.
Tack Johanna för din eviga uppmuntran.
Thankyou Elina for helping me with the abstract.
Förlåt Karolina att jag har surat.
Tack Karolina för allt jag har fått låna.
Förlåt Karolina och Henrik för min rastlöshet under våra Beckkvällar.
Tack Hanna för gallupsvaret.
Tack Dreya för gallupsvaret.
Tack Caroline för gallupsvaret.
Tack Daniel för gallupsvaret.
Tack Karolina för gallupsvaret.
Tack Johanna för all skräpmusik du skickar mig.
Förlåt att jag inte har ringt.
Förlåt att jag inte har svarat.
Förlåt att jag inte har skrivit.
Förlåt att jag inte har varit online.
Förlåt att jag inte har lyssnat.
Tack för allt tålamod
Tack för allt visat intresse.
Tack för allt överseende.
Tack för all hjälp.

Förlåt för alla gånger jag har glömt att säga tack.
Tack för alla gånger jag inte behövde säga förlåt.
 
 

Om biljetten så köps ur burk eller låda placerar det kalkylerade slumpmässiga valet henne alltid med ryggen åt färdriktningen, som för att undestryka att hon lämnar det trygga och bekanta och inte vet vart hon är påväg.

För att slappna av mellan arbetspassen satt hon och bläddrade fram ordet upptagen i ordboken, och kunde till sin stora förvåning läsa sitt eget namn i förklaringstexten. Men nåja, det är ju numera hennes liv i ett nötskal.. eller i ett gitarrfodral, som hon roar sig med att tänka.

Det monotont stressiga livet till trots har hon gått med på att infria ett löfte om ett huvudstadsbesök i april. Därav biljettköpet och det sövande ljudet av rälsens slingrande över slätt och kulle. De svarta, mjuka hörlursplupparna berättar om magiska sommarnätter och kärlekens tragiska skepnad, medan lektyren sida efter sida förgiftar vårdagens soliga väsen och lockar till sig stora, gråa moln, så utanför tågfönstret som innanför. Så går en dag ifrån oss och kommer aldrig åter, tänker hon. Återigen en predikan om vad allt du borde ha, bli och vilja för att kunna känna dig lycklig. Återigen en påminnelse om hur tragisk du egentligen tillåts känna dig utan att någon daskar förnuft i dig. Nåja, hur bra och dåligt hon uppfattar sitt liv är ändå upp till henne, vad än Jonas Gardell må ha att säga om saken. Skriva kan han i alla fall. Och spela kan dom. Och stressa, det kan hon. Så går en dag ifrån oss..

Framrusande baklänges. Huvudstadsbesöket inleds med en titt på Pixars utställning, och hon kommer plötsligt ihåg vad hon haft som drömyrke i många år. Hon hade nästan glömt.. och man borde inte glömma sina drömmar, även om man inte planerar besanna dem. Efter utställningsbesöket avslutas dagen, som redan hunnit bli kväll, med en ansenlig mängd mat - ett alltid lika lyckat koncept, samt hemmamys, vilket i detta fall snarare blir bortamys framför en efterlängtad kvällsunderhållning.

En obekväm natt går ifrån oss och framför fötterna läggs en arla huvudstad. Att även på sin helt lediga dag gå miste om det rekommenderade antalet timmar nattsömn är ett oförnuftigt sätt att förbereda kropp och själv för slutspurten, men nåja.. vad är nu en bal på slottet. Långsamt övergår i långsamt och för första gången på mer tid än vad en lätt utbränd hjärna kan hålla reda på blir frukosten inte ett effektivt sätt att plåga sig själv. Mjukstarten följs av en obligatorisk runda i djungeln av meningslösa butiksnamn. Lindex. Vero Moda. KappAhl. För någon som nu för tiden knappt kan orientera sig mellan två worddokument är tyginfernot långt ifrån inbjudande, men det är i varje fall en omväxling från ord, bilder och träbitar. Impulsköpen denna gång blev biljetter till Operan samt en klänning till detta. Eller var det tvärtom?

Trots att hon varken hade med sig klackar, smink eller smycken på sin snabbvisit förvånar hon sig själv med att ändå skrapa ihop tillräckligt med klass för att våga visa upp sig bland pengaspridande pensionärer och kulturkycklingar. Klick, klick, klick.. Stilettklackarna påminner, likt klockans envisa tickande, om livets förgänglighet. Att enterera nationaloperan genom att svärandes halvfalla in genom dörren och samtidigt lämna stiletten på efterkälken matchar inte direkt klänningen, men har man fått 50 % rabatt på biljetten så får man väl rimligtvis skala av lika stor procent från stil, klass och värdighet innan sura blickar börjar kosta. Opera blev det inte, utan balett. Först i efterskott, efter att själv ha snubblat igenom en och annan piruett och plié framför spegeln, börjar hon inse vilken oerhörd styrka och balans som krävs för den minsta lilla övning. Lätta som fjädrar flygerna dansarna fram över scenen i takt till medryckande musik. Att älska tidvis meningslöst skuttande framfört av trippande människor i pinsamt tajta overaller är ur en sådan synpunkt ganska skenheligt. Hon nöjer sig med att tycka om balett, och uppskatta den. Detta i kombination med att känna sig fin bland fint folk, samt att få smutta på löjligt dyrt och beskt vitt vin gjorde kvällen till en vinnare. Det skulle förvisso inte ha krävts mycket, funderar hon och reflekterar över hur helgerna har sett ut på sistone, eller kanske ändå.. Kanske rejäla tag är vad som krävs för att väcka en själ ur dess dvala. Så går en kväll ifrån oss.

Ett par timmar spenderas ännu framför den njutbara kvällsunderhållningen. Den gästade äter var dag sin beskärda del av stresskakan och somnar snabbt, medan gästen sitter pigg och nykter framför skämten som avlöser varandra. Most likely to fall in love with fictional caracters, står det i ansiktsboken. Hon ler för sig själv där hon sitter och gräver ner sig i påhittade känslor för en påhittad karaktär, medan klockan påminner om livet och döden.

Coelho talar om kärleken och Gardell talar om ensamheten. Den långa, rödblonda, påhittade karaktären är hennes nyaste representant. Likt alla andra före honom får han förbli ett eko av.. en sång, för alla dom.. som.. nåja.

Söndagen vaknar en blå himmel rikare och en favoritserie fattigare. Det blir rågbröd och tågräls och plötsligt är står hon igen i samma röra. Som om inget hade hänt. Men om än tiden stressar oss så är den också det enda vittnet till att vi redan hunnit med något. Hon har slutat fånga livet i färgfoton, och nöjer sig med att hon och tiden vet att även hon har hunnit leva.

Så går en dag ifrån oss och kommer aldrig åter. Söndag blir till måndag och därmed är slutspurten inledd. Cometh May och själarna ska dansa fria på Vårdbergets gröna kullar. Innan dess avgörs vem som klickar snabbast – klockan eller hennes klackar?

Spring!
 

Men först.. dagens 2 do.
 

Ibland anser jag mig ha vettigt blog-material. Nåja, vettigt är kanske fel ordval… men något jag vill skriva om i alla fall. När detta inträffar står och faller dess förevigande med min egen lust att skriva just då. Idag sitter jag framför datorn med skrivarlust och inget att berätta. Tassigt.

Det.. hmm.. väder.. har snöat i Åbo. Som vanligt. Och så smälter det till slask och torkar till grå betongstad. Det har varit väldigt konstigt väder denna vinter och det oroar mig. Är det en anomali eller ett tidigt tecken på vad vissa forskare siar om? Jag försöker rädda planeten en plastpåse och en släckt lampa i taget, men det känns lönlöst när andra rycker på axlarna och motiverar sin lathet med att det här med växthuseffekt bara är humbug.. forskare som överdriver. Kanske det.. Tiden lär utvisa även detta, som så mycket annat.
Jag sitter i mörkret med mina tygkassar och det känns näst intill lönlöst, men det är i alla fall snäppet bättre än den som inte bryr sig alls.

Imorgon, tisdag, avgörs mycket i mitt liv som jag inte trodde kunde avgöras på en slumpmässig tisdag.
Men heey.. om man vill något av hela sitt hjärta så verkar hela universum för att det ska bli så.. eller?
 

I något skede kom jag visst fram till att allt som man lyckats inte-förlora har man således förtjänat, mina fyra ege till gårldskarln t.ex… Idag fick jag erfara att allt man inte fick som man borde ha fått har man, i andan av ett likvärdigt resonemang, förlorat. Idag fick jag INTE stipendie från Svenska Kulturfonden för ett dumt projekt som likväl var väldigt väl presenterat, så plötsligt känner jag mig 500 euro fattigare.
Det var till kännedom inte särsklit ekonomiskt att bygga fyra gitarrer och slänga ut dem i snödrivan..
Det är mycket det inte var faktiskt.. Lätt.. kul.. å sånt.

Men jag är nog lycklig ändå, när jag hinner. Fast inte just nu, för nu ska jag göra tryckram, ta mig till rtv och köpa dyr färg och lack, sprutmåla locket, såga ut f-hålen, sputmåla baksidan, korrekturläsa texten, gå igenom fig x-hänvisningarna, göra tonribbor, blablabla, blablabla…
 

Blah.
 

Jag är konstig. 
 

Och så har jag plitat ner mina första sex sidor till slutarbetet. Hurra för mig. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fylla de resterande 40, men det löser sig nog.

Efter ett mycket uttröttande gitarrprojekt fick jag inte riktigt blåst liv i den lilla glöd som fanns kvar, kanske var det studiestadens deprimerande väder, kanske var det den plötsliga bristen på slipdamm i alla skrymslen Gud förärat människokroppen.. Inte vet jag, men jag fick en plötslig impuls att åka hem, så jag åkte hem.

Tänkte mig att ett veckoslut isolerad från alla spännande vänner, bara vintergatan och jag, det var det jag behövde för att koncentrera mig på rätt saker. Nu blev det inte riktigt.. eller.. jag vet inte riktigt vad jag tänkte mig.. men.. nåja. Jag kom hem, tog ett bad, åt upp alla kex och all choklad jag kunde hitta. Satte mig framför datorn, skrev ner ett påhittat syfte med mitt slutarbete, drog ner lost, tittade på teve, konstaterade att nätet inte fungerade och fällde inte en enda tår över att jag inte kunde fortsätta mitt slutarbetsskrivande (som i det skedet var beroende av internätet). Fortsatte att äta min väg genom alla köksskåp, bjöd hem en vän och tog en midvinterpromenad.

Nästa dag forsatte med mer mat, mindre läxor och en shoppingrunda till stan med mamma. Visst, jag spenderade förvisso hela 10 minuter i stadens bibliotek, men det ger mig knappast några extrapoäng. Jag köpte förövrigt en klänning på rea. Nu förstår jag inte riktigt vad jag ska göra med en klänning mitt i den mest fest-fattiga tiden på året, men jag måste bara ha den. Ja, ni vet väl hur jag är med kläder.. mitt shoppfrosseri vet inga gränser.. harkel..
Kanske kan jag ha den på alla hjärtans dag.. och på kvinnodagen.. sådär för att fira att ingen är kär i mig, men att jag är kvinna ändå.. hurra.

Och så var det den där blomman. Undrar om det räcker med att jag sätter på mig en klänning, eller tror ni det krävs ytterligare åtgärder för att förtjäna en blomma? Örhängen kanske..
Vadå? Pojkvän? Äh, details darling.. details..

Och vet ni va? Jag satte en T-blankett i Huoltomies-snubbens postlåda för att få underskrift, och den kom tillbaka med underskrift samt en uppmaning att sätta 4,20 € i postlådan, för det var vad underskriften kostade. Det var det värsta, tänkte jag. Det är ju nästa två studentluncher ju, så..
Jag fuskade; kopierade lappen, begärde bestyrkning av kanslisten och lämande tillbaka orignalet med det meddelandet att jag hellre ringer till magistraten thankyouverymuch. Den kom tillbax igen, lappen, med kommetaren att: det är okej, jag behöver inte betala.

Hurra för dig förresten.. och Glad Alla Hjärtans Dag! Hoppas du får en blomma.. det är du värd!

Och Mathias blev bjuden på vernissage och just innan han skulle komma fick han för sig att han måste slå upp vad ordet betyder, för att se om han kan komma en halvtimme för sent eller ej. En vernissage är tydligen en “öppningsceremoni” för t.ex. en utställning. Mathias kom i tid.

Hajoo med mig och mina gitarrer. Men hurra för er, kära vänner. Tack för att ni kom!

Är du nöjd med vem du är? Eller snarare: är du nöjd med vem Dom tror att du är? Dom andra? Eller egentligen…

Är du nöjd med vem du tror att de tror att du är?

Läs det långsamt så förstår du nog vad jag menar. Varje människa tar fram något nytt i dig. Det behöver inte nödvändigtvis vara något nytt, men åtminstone en ny kombination. Du finner att du trivs bättre i en del människors sällskap än i andras. Beror det på hur dom är, eller på hur du är med dom? Båda tror vi.

Så har du då några av dessa vänner i vars sällskap du trivs riktigt bra. Med dig själv. Ironiskt nog är det även med dessa som du är mest kartlagd. Dina nära vänner vet hur du är och förväntar dig att du skall vara så och på inget annat sätt. Förstås. Det är skrämmande när folk du känner tar för stora kliv bort från så som du tror att de är. Dessutom borde man ju inte ha något behov att ändra på det som redan är bra, eller? Kanske trivs du med den du är eftersom de du är med trivs med dig, och huruvida denna du är ärlig eller ej kan ju kvitta för ni trivs ju båda. Förvisso är det rätt omöjligt att vara ärlig med sig själv för man bygger upp olika roller med olika människor. Det här ska vi kanske inte kalla oärlighet utan snarare oundviklighet. Olika du med olika dom, så är det.

Men ifall man utgår från att du inte trivs med dig själv så är det lätt hänt att du bygger upp ett du som du tror att andra ska trivas med, och det gör dom kanske också, men trivs du med det? Och vad händer om dom ser längre än du tänkt dig. Tänk om någon ser förbi den du är och istället står och ser på den du kunde vara. Det här händer ofta, det kallas visst vänskap. Det är en outsagd överenskommelse om att vi båda vet mer om varandra än vad respektive kanske tänkt sig. Om någon visar dig något du redan visste visar denne en tillit som du gör stort fel i att förbise, även om det sagda i sig inte var något nytt.

Ibland undrar du kanske hur mycket andra tror att de vet om dig och hur mycket av detta som faktiskt överensstämmer med hur du tror att du egentligen är. Detta kan tyckas vara en egocentrisk reflektion, men sådan är människan. Klyftig ordlek skrevs någonstans med poängen att dina föräldrar känner dig bättre än du tror, men sämre än de tror. Så tror vi att det är med dina vänner. Det vore synnerligen oförskämt att inbilla dig att dina vänner inte ser längre än den du tror att de tror att du är. Nåja, det finns ju trögtänkta människor som inte reflekterar över ett erkänt typografiskt faktum: finns det inget mellanrum mellan raderna, så går det inte att läsa texten. Men sådan är inte du. Du betraktar hela sidan, text, radlängd, mellanrum och allt.

Det händer sig att någon gör något du inte trodde de skulle göra. Om du känner människan mycket väl så är det konstigt nog sårande även om handligen i sig var av god art. Du känner inte denna människa så väl som du trodde. Fast det gör man ju aldrig. För att inte skrämma eller såra andra håller du dig så plikttroget till den roll som du är tillskriven. Vem som skapade den vill du inte höra. Du tror det är dom, och förvisso, dom upprätthåller den, men du skapade den. Och du är fast i den. Du kanske reser bort till en främmande miljö med främmande människor för att hitta ett nytt du, men har du insett att hur snabbt du än springer så hinner du aldrig undan dig själv? Det du kan hitta i främmande miljöer är sidor hos dig själv som du redan haft men som du inte vågat visa andra. Den du är hinner du inte undan, så vi hoppas att du trivs med dig själv. Konstigt nog ligger lösningen till att älska dig själv inte hos dig men hos dom andra. Om du är dig själv med dom, och dom tycker om dig, då inser du förhoppningsvis att du är någon värd att tycka om. Ingen visar dock allt, för tänk om du är dig själv till hundra procent och ingen tycker om dig? Men det tänker du inte på, för det skulle du aldrig göra. Det gör ingen.

Så där står du då. Med en roll eller hundra. Du behöver inte tycka om alla, men vi hoppas att du hittar någon som du trivs i. Vissa är kladdiga, vissa är beroendeframkallande, vissa är skadliga.. sådant som klibbar sig fast med andra ord. Tryggheten ligger i att alla vet något om dig som du inte insett att de vet, och med detta i bagaget så vågar du kanske bryta dig ur det mönster Dom tror att du ska följa. Istället för att göra något de tror om dig, gör något de vet om dig! Men hur vet du vad de vet om dig? Det vet du inte. Leap of faith kallar dom det på engelska. Det är förresten inte så farligt om du gör något de inte visste om dig, du kan inte göra alla till viljes.

Så måste du göra något då? Måste du förändras? Det har ju funkat så fint hittills. Måste du bryta dig ur det mönster, den roll du skapat? Det måste du inte, men du vill. Vilken drift är så stark hos människan att Gud själv fick lov att reboota systemet?

Du får förändras precis så mycket du vill, sålänge du gör det för din skull, och inte för andras. Vi tycker om dig som du är, även om du inte alltid gör det.

fotnoter:
”du” är inte ett i det svenska språket godkänt substitut för det opersonliga pronomet ”man”, utan endast en försvenskning av engelskans ”you”.
”dom” som variant av ”de” godkänns inte i sakliga och/eller fackliga texter.

In honour of my ex-flatmate, one of many people, things and places I’ve recently left, I will write the following blog piece in a beatifully soft world language called english.

The theme of my christmas so far has been leaving and being left. This might sound somewhat gruesome, and to be quite honest – it is. It probably started in the end of May, or… well… the depressing way of looking at it would be to say that it all started in July 1985, but let’s not over-do it. In May Hanna left me and our very central apartment on universitetsgatan in Turku. A couple of weeks later I left the apartment too.

After what might have been my last summer holiday ever I left for Helsinki, Hanna left for France and everyone else.. well they left too, as we all do… that time of the year. Everyday I left my new home in Helsinki to take the tube in to the center, only to leave it again a couple of hours later. After roughly two months of this I left the town, and will probably never return to live there again. One less thing to leave, I suppose. I left my friends, flatmates and co-workers to return (!) to my favourite town.
And now, I’m leaving again. I’m leaving my school, friends, town and apartment, not that I won’t return, but not to all of those things. I’ve also left all of my stuff in a corner in a new apartment. Johanna left some stuff there to, which I brought with me, and will leave at her place tomorrow.
I have never enjoyed leaving, as many of my friends – for better or for worse – probably have come to realize, and I very much hate being left. I suppose you can not actually be left if there was nothing to leave to begin with, but I am still in every way very grateful for having friends that do not leave me when I need them. Thankyou.
In spring I will leave my school, and probably (hopefully) never come back. It’s a great feeling, finally finalizing something, but I can’t help worrying about everything and everyone that I will leave… and leaving me.

Oh well, what I have not mentioned thus far is that when you leave one place you will arrive at another. In many ways leaving is the best, and perhaps the only way of experiencing new things. If Hanna hadn’t left for France I would probably have looked for a internship in Turku, and if I hadn’t spent a couple of months in Helsinki I wouldn’t have needed a place to stay in between apartments when moving back to Turku. Leaving and being left has thus far granted me the most exiting new experiences, I’d like to send a thankyou to whoever’s in charge of the strings.
Today I did not want to leave, and the day before yesterday I did not want to be left, but so far everything has seemed to happen for a reason, so I suppose all I need to succeed is a little faith and patience. Perhaps I should conjure up a lot of faith and patience… just in case.

But now it’s christmas, a holiday when everyone returns. That, Nikke, is perhaps what I love about traditions, something to return to. I’ve returned home, and so have many of my friends.

Thankyou friends for returning after you’ve left.
Thankyou family for irritating me so. Brings back that familiar feeling.
Thankyou stupid for leaving me.

Yes, well.. You loose some, you gain some, you give some back. You leave, you arrive and return. It’s the circle of life where the beetle will eat the shit of an antilope.. or whatever.

Do forgive my vagueness, it comes with being plain.

I wish you all a Merry Christmas and take my leave.

Aaah.. blog material..

Idag känner jag igen mig…

Nåja, dagen började för ovanlighetens skulle klockan 04.00. Då vaknade jag första gången och konstaterade att jag inte försovit mig, samt somnade om. Nallen ringde 04.45 och efter lite snooze och sånt var jag vaken.. ja, eller så vaken man blir på den sidan av 06.00-gränsen. Ett par piimälimppuskivor och en klutt tandkräm senare cyklade jag iväg på min numera knarrande pohjantyttö mot Lilla Tavastgatan för att buzza på hos Johanna (Ö H). Bärandes på diverse pick och pack lommade vi iväg till Kuppis tågstation för att stiga på 06.44 tåget till huvudstaden.

Idag har vi varit på möte till Martela för att presentera vår produktutvecklade Flip. Flip är en kontorsmöbel som.. nåja.. blablabla.. vidare utläggningar om vad som föranledde detta finns att läsa i det tidigare inlägget under underrubriken Skola.

Mötet alltså. Vi anlände i (alldeles för) god tid till Martelas glaskontor mitt ute på vischan och skakade tass med korrespondenten Kari Sallinen. En kopp te (tydligen går det nog att plåga sig igenom te om man sätter i rikligt med mjölk.. riktigt rikligt..) och mycket plågsamt (och från vår sida så gott som obefintligt) finskspråkigt kallprat senare, samt en ursäkt för språket och till sist ett språkbyte stod vi alltså där, i deras cafeteria (…) och höll den inövade engelska presentation som vi förberett. Lyckligtvis var snubbe no. 2.. umm.. Petteri.. väldigt trevlig och tillmötesgående, så all in all tror vi att presentationen gick.. typ.. bra.. Det att Johanna glömde sitt luntpapper i väskan och att vi höll presentationen i cafeterian gjorde att det blev ett helt annat scenario än vi tänkt oss, men jag tror.. trots grammatikaliska misstag och övriga missförstånd.. att det gick helt ok.. kanske.. Kom igen.. självsuggestion.. Det gick jättebra! Hurra..

Nåh.. tyvärr delar nu knappast någon min fysiska och psykiska lättnad över att detta möte är över och förbi, men jag skriver hit den ändå. Suck vad det är skönt att inte behöva gräma sig över otrevligheter som komma skall! Martela behöll allt vårt material och ska skicka det vidare till de tekniska gubbarna som ska se om det går att göra något av idéerna, när de gör detta är dock en viktig fråga.. och svaret blir nångång.. kanske. Men det är ok.. antingen säljer vi vår idé och tjänar vår första slant som riktiga formgivare, eller så rinner det ut i sanden, men i båda fallen är jag nöjd och stolt över Johannas och mitt egenhändiga stora kliv ut i det okända. Hurra för oss!

Och så var det det där med regn och solsken. Glada och lättade sätter vi oss.. efter typ 45 minuter i huvudstaden.. på tåget tillbaks till Åbo. Just när vi susar förbi Martelas glashus i vårt IC-fordon märker jag att ”Nej!” ..jag har glömt mitt skissblock i Martelas café. Ett skissblock är nu inte hela världen.. men när man just denna dagen.. efter noggrann eftertanke.. valt att förvara sin bankkod OCH sina internetkoder (full access till både brukskonto och sparkonto m.a.o.) i detta skissblock, eftersom man skulle komma att behöva dem senare den dagen, så blir man ju lite.. led.
Några år tidigare skulle jag nog blivit rejält nervös i denna situation, ringt mamma och sen tuggat tänderna tills allt fixat sig, men vuxendomen gör sig dock påmind, så jag försöker lösa mitt problem mer rationellt, mer matematiskt.
Nåja, jag ringer nu åt Tommy, en av trälärarna, och av honom får jag numret till Risto, en annan lärare som jobbat/jobbar för Martela. Risto har inte numret själv, men googlar fram det åt mig (tror jag.. svårt att veta via telefon) så att jag kan ringa åt herr Sallinen. Mitt andra ”frivilliga” (bortser från påträngande telefonförsäljare) finska telefonsamtal i detta livet går helt smärtfritt, och mitt skissblock + bankkoder är i skrivande stund nånstans i Itella-koncernens trygga hand och dimper förhoppningsvis snart ner i en postlåda nära mig. Äntligen kan jag andas ut. Det att jag i samma veva får en inbjudan till trevligt fredagskvällsumgänge, samt att jag just ätit en batong som var vitare än de delarna av mig som aldrig sett sol (kolhydratnivån på topp m.a.o.) gör att humöret är allt annat en grått och mulet. Hurra för mig.

Nu har jag dock inte lust att ta det osäkra före det säkra, så jag cyklar den långa vägen hem, hämtar mitt sampo-kontonummer, cyklar tillbaks till stan, går in till banken och flyttar över all cash utom en hundralapp till min andra bank och känner mig plötsligt jättefattig, men väldigt stöldsäker. Dessutom tog jag ut växelpengar för julmarknaden som börjar denna helg, och fick i misstag en10-lapp för mycket, men jag vet inte.. Den dagen jag får för mig att jag vill stjäla nåt, så ska det banne mig vara på eget bevåg.. så att säga, så jag gick in med den 10-lappen igen, och kände glorian skina lite klarare. Att inte få svensk betjäning på Handelsbanken kändes lite snöpligt, men å andra sidan är engelskan ovanligt trimmad (med tanke på vardagskonversationen med Nikke och Martelapresentationen) så det gick smärtfritt ändå.

Nej hörni mänskor, om vi plussar till det att jag klarade lilla språkprovet i finska mitt i veckan, och drar ifrån mitt burnout-sammanbrott igår, så är jag på riktigt gott humör. Det känns konstigt och ovant, men på nåt sätt bra ändå.. Och så får man sån lust att berätta alla tråkiga roligheter åt en massa människor, men kanske man borde akta sig för att förstöra sitt ”perfectly good blog material”. Nu har jag gjort båda i alla fall; skrivit och berättat för er om min riktigt goda dag, hittills åtminstone :), peppar, peppar och hurra för er!

She should probably keep the phone further from the bed, to force herself to get up and turn it of when the alarm goes off. It’s nice to have routines, though, she thinks. The early hour isn’t always inviting, but still, routine is nice as a change.

The apartment is empty and though she has the opportunity to enjoy the silence, she doesn’t. While she brushes her teeth and tries to flatten her hair at the same time she wonders why it is that most people are late.. for everyting. Or.. well, there are two kinds of people in this matter, she supposes; the ones who rush through every step to be somewhere on time, and the others who don’t bother to rush, but as a result always are late. Of course there are some.. very few though, who are good at planning.. life. Still, strangely enough, most of us aren’t, she thinks as she gives up the attempts to reason with her hair. Once again the most curious philosophies occur while she’s brushing her teeth. She rushes to the next thing.

The brightly orange tube waits faithfully as always. She takes her seat in the second cartridge from the end. Routine. Though she’s only lived in this city for a few weeks she feels well at home amongst stressed and tired people. Some read the daily news, some put the last finish on a poorly laid makeup, but most of them seek refuge in another world and watch the horizon dreamily, the headphones isolating them from strangers. She too listens to something, but it’s drowned in the noise of the city, still she get’s the idea. The tube rushes onward.

She takes a detour via the big mall and sees her favourite morning radio show people strangely enough hang from the celing while interviewing some poor fellow, also strapped in some harness and hoisted up there. One of the few things that’s great with this city, she thinks as she walks by, is that for once in her life she is where the things actually happen, not far away, safe in a bubble watching it through some glass orb. Then again, it’s also the worst thing about this town, she concludes as she leaves the mall and chooses her direction.

Beeing a graphic designer is not as glamourus as she had hoped. Not that she concider herself to be one, but she gets the general idea though. Another eight hours in front of the computer is spent by putting some finishing touches on a band logo and drawing small icons for a homepage. It still sound glamourus, she thinks while stretching her legs and yawning for what probably is the third time only this last minute. To do something that it shown in public.. She could learn a lot from these people, she thinks and takes a look at her fellow designers. Think.. all she seems to do these days, she.. thinks. She does every task as thoroughly as possible, even though no one really cares what she does and doesn’t do. She doesn’t know what to prefer.. The woman who thinks her trainee is most suitable to be some sort of maid, or the instructor who unfortunately still thinks that his trainee is.. well.. stupid.

It must be the langauage, she supposes. Once you get over that huge wall, the one who stands between you and the language your supposed to know, then everything should be a piece of cake, right? She finds it both sad and scary to realize that she knew much less than she had hoped, and that she has done much less progress in the matter than she had.. hoped. Stupid hope, she thinks as she gets up, puts on her jacket and takes the usual long luchbreak.

It’s her favourite time of the day, apart from the feeling of a cozy bed after a long and hard day, to walk back to that big mall and buy some food. Fresh air, a short walk, some sun, and most importantly, no people who treat you like an imbecile. Fascinating how it can be just as great everyday. She returns some thirty minutes later and takes her seat in front of the computer screen. Perhaps she should shout at them, or be rude or obscene. Everyday is a little bit better than the last though, and she fears that the fragile foundation that she has slowly built will colapse like a house of cards if she takes a step in the wrong direction. Is it worth the risk? she wonders. A list perhaps, would it be unreasonable? A list of things she would like to know before she leaves. Of course, there’s a contract, and if they refuse or (more likely) make exuses there’s nothing she can do about it. Still, a list doesn’t demand a huge effort verbally, so perhaps it’s doable. Once again she feels stupid when she recalls all the times her verbal skills have failed her, but at least now she has a plan. Some see her as a woman of action, and it tends to be just as painful to let others down, as it is to fail oneself. Then, of course, there’s the option of lies. She could tell everyone that her stay in this windy city was great, that her time as a trainee was extremely.. profitable. And why not, if you lie to youself long enough you start believing your own lies, she figures once again. But lies were never an option. Ever.

She puts on her jacket once again and takes her leave. The man in charge, nice enough guy in the end, barely takes any notice. Of she goes out into the sun. She suddently understands why the city is such a depressing phenomenon to her: How can someone live in a place where the sun almost never reaches the streets? A suitable soundtrack to her life carries her back to the mall and down the escalator to the familiar orange tube. She reaches the platforms just in time.. for it to leave. Oh well, the apparment will still be there, eight minutes late or not.

She finds it a little bit strange to live together with a couple, as snogging and such is not usually a part of her life. Ironically she only experiences it through others, she thinks. Still, it’s a great comfort to have friends close at hand, and she wouldn’t have it any other way. The routine goes ever on with dinner and the compulsory half hour in front of the tv. Another of these days slowly ending, she thinks, and another one approaching. It’s still an adventure, but it will be nice to return to the familiar (and probably boring) life, she concludes. She thinks about the constant effort it takes to combine doing your best with not being able to express yourself. ”Genius is pain, only the strong were equipped to bear it” she read somewhere. She laughs out loud in her head as she ponders the expression, standing there, once again, with the toothbrush in her mouth.

She closes the door, closes the curtains, closes her eyes and enjoys that brief moment of complete luxuary and comfort brought by the combination of cover and pillow. The second and last highlight of this ordinary Friday.

Olen elossa..

Det finns ett skämt som jag inte vet hur går vars poäng ligger i att någon försöker bli av med nikotinplåsterberoendet genom att röka. Jag tror jag vet vad de talar om.

Jag har hört nånstans (jag tänker inte säga var, för teve påstås inte vara någon pålitlig källa) att hur ”stark” man är när det kommer till stress, beroende, panik o.s.v. beror långt på hur man är kopplad i huvudet, eller det var kanske inte hur man är kopplad, men lite sådär hur mycket man hade av det ena, eller hur snabbt nånting fungerar eller liknande. Jag har sedan barnaben vetat att jag är dåligt kopplad, har för lite av något eller är långsam nånstans dit inne. Stress pallar jag sisådär ganska bra, ja nej vänta.. nu minns jag penkkis.. äh, stryk alltså föregående. Jag har aldrig varit med om nån stor olycka eller annars befunnit mig i någon panikrelaterad situation så som instängd, kvävd eller ditåt, så hur jag klarar diverse panikkänslor vet jag icke. Tyckte jag klarade mig fint när jag bandagerade Lennarts nysågade i tumme i alla fall, så tummen upp för det, ha.. ha.. ha..

Beroende. Klarar jag inte alls av. Det har aldrig varit den största orsaken till min drogfrihet, om än det är den orsaken jag uppger eftersom den tycks vara lättast att acceptera, men jag börjar så småningom fundera om det börjar bli en självuppfyllande profetia? Sådana förföljer mig ibland.. om jag inbillar mig saker tillräckligt länge så blir de tillslut så, och det är väl helt förståerligt.. Jag menar om jag beter mig som att jag stammar så börjar jag göra det så småningom också. Härmed instiftar jag ordet SUP – SjälvUppfyllandeProfetia, vilket genom en helt underbar åsnebrygga tar mig tillbaka till spriten, och annan stimulantia.

Jag super ej, röker ej, knarkar ej, snusar ej och håller mig tillochmed borta från kaffe, det sistnämnda är i och för sig inte så svårt eftersom det smakar illa. Här försöker jag varken vara ädel eller annorlunda, jag är bara kallt medveten om min egen (påstådda och så även upplevda (SUP!)) förmåga att snabbt bli beroende och gärna så förbli.

Det handlade om kex och chips när jag var liten, men ingen fara där för det var inte jag som köpte stuffet, så jag kom åt endast det vi hade hemma, plus att jag hade knep som sådana att jag inte fick öppna ett kexpaket (någon annan måste göra det) samt att jag vägde upp chipsen (med våg) i två lika stora delar åt min bror och mig och höll mig sedan tappert till min halva. Aaah, those were the days. Nåh, så börjar man tjäna egna pengar, men till min egen stora fördel så är jag det som på dialekt kallas kniido, och håller mig på rätt sida av linjen tack vare detta. Men det finns fortfarande det som inte är skadligt för kroppen.. direkt.. och som inte kostar pengar.. direkt.. men som är fantastiskt beroendeframkallande likväl, och sålunda också utgör en konstant frestelse för denna stackas hjärna.

Nu handlar det om film, serier och böcker. En fristående bok eller film funkar fint, inget att bli beroende av, men seriefenomenet.. både bland böcker, filmer och - just det - serier. Mitt Harry Potter-beroende delar jag med endel likasinnade vilket känns trevligt, och för er som inte är insatta kan jag ärligen meddela att när du sträckläser en mycket bra bok på 600 sidor (tog mig till kännedom 19 timmar) som dessutom är den sista i en mycket bra serie så drabbas man av det som nu är poängen med de senaste drygt 500 orden:

Abstinens.

Se, beroendet i sig självt är det väl inget fel på, så länge det blir tillgodosett, men när det inte blir det.. sucka mitt hjärta. Föregående vecka såg jag Harry Potter and the Order of the Phoenix på bio, och att se film på bio har en spännande effekt på mig; jag blir beroende direkt. Om filmen är bra vänjer sig kropp och själ vid att ”såhär ska det va” och den tomma känslan av att något saknas kan hålla i sig rent av dagar efteråt. När man sträckläser en spännande bok hålls endorfinerna igång och det tomma känslan uppstår igen när man slutar. Serier är kanske värst. Man vänjer sig vid att få sin dagliga, eller veckliga (så inveckligt det blev.. ha.. ha..) dos och får man inte det så börjar urverket ticka ojämt.

Nå, här komma då klagosången: Föregående vecka hade jag inga måsten, inga jag ville kännas vid åtminstone, och regnet det bara öste ner, så.. Nej, vänta.. det började ännu tidigare. Det är bestämt sjömännens fel.

Jag kom hem från Åbo. Livet blev lite trist och monotont, så jag unnade mig ett kex nu som då för att leva en stund på sockerlyckan. Efter en stund unnade jag mig sött hela tiden, mest för att det uppstod en period där festmat duggade tätt. Så här kan jag inte fortsätta, tänkte jag, och försökte byta ut ett beroende mot ett annat, ett mycket funktionabelt men riskfyllt företag. Jag hittade en gammal goding till serie på nätet och knarkade den en period, men den tog slut. Jag hittade en annan och blev lycklig igen, vilket för mig in på föregående vecka:

Den började med en mycket efterlängtad film på bio, och fortsatte med typ 3-4 avsnitt per dag av en underbar serie samt avslutades med 600 sidor Pottermagi. Idag, måndag, finns inga fler böcker att läsa, inga filmer att se, inga serieavsnitt kvar. Detta plus att jag inte har sett en levande själ utöver mina föräldrar på en vecka gör denna måndag till den sämsta på ett tag. Urk och elände.. det kliar i fingrarna och koncentrationen flackar från det ena till det andra.. hur ska jag kunna leva utan att se Bones på datorn.. och läsa Harry Potter däremellan? Jämmer.. livet känns så meningslöst..

Nåja, den försvinner ju så småningom.. abstinensen.. men det brukar vara en klen tröst för de flesta. Lycka är att få HP-boken på posten idag.. och ha allt det goda framför sig.. Ska jag säga vem som dör?? Nee.. skämta ba.

Nu ska jag sätta på mig ’lenkkare’ och försöka springa undan alla begär.. Varför kan jag inte bli beroende av sport? La vie.. c’est pas juste.

“All was well” läste jag nånstans.. tänk om man kunde få sluta så istället.

De första timmarna av sortering denna morgon genomleds med mitt huvud nynnandes på “ooh ooh ooh ooh åh vad blod e gott, ooh ooh ooh ooh åh vad blod e gott… En bitterljuv påminnelse om gårdagens lyckade grillfest med goda vänner. Jag har förövrigt fortfarande marinad under naglarna.. till kännedom. Och hur bäst fullborda en helkväll om inte genom att lyssna på min mors lilla utbrott i den här stilen: “Jaa, ja måst no va me nästa gang du grilla na.. Man TÖRKAR ju ÅV grillköti fyri man grillar i! Kanski penslar man på na goa marinad man ha gjord själv, men int åv he som he var i! Jaa, int veit ja.. Ja kan ju int va all stans, ja kan ju int he.” Undertecknad ryckte på axlarna och gick ut till sin härligt isolerade lya för att se på Ghostwhisperer.

Idag, fredag, ville universum inte blidka sig men jag tog det med en axelryckning. Efter diverse misstag och motgångar (idag sådant i stil med ännu fler malplacerade försök att vara mig själv samt punktering på bilen) redde dock världen upp sig och sedan typ kafferasten där runt nio har det mesta gått bra. När man har en hel helg med Bones-avsnitt att se fram emot så verkar världen genast litet ljusare. Janå, till mitt försvar bör jag väl tillägga att jag nu inte ska se serier konstant hela helgen, men sådär.. som belöning när man har varit duktig och städat rummet eller plågat sig igenom en joggingtur.

Det där med osjälviskhet tvista de olärda om. En del påstår att det inte finns något sådant som en osjälvisk handling (jo, även andra än Joey i Friends), en skola jag själv vågar påstå mig tillhöra, men dra mig baklänges och slå mig på stjärten jag har hittat en! - den ultimata osjälviska handlingen!
Blogging. Sänk ögonbrynen och lyssna på det här: Jag bloggar inte för mig själv, så mycket vet jag tack vare att ha analyserat den känsla av meningslöshet som kommer över mig när jag föreställer mig att ingen läser min blog. Sålunda uppstår frågan: för vem bloggar jag? Nåh, det finns två klara alternativ - främlingar och/eller bekanta. Jag ser nu ingen vinst i att en främling skulle läsa min blog; här står oftast vardagliga ting, och även insider-sådana som främlingar varken har glädje eller nytta av att läsa. Jag bloggar alltså för vänner och annat folk jag känner, men varför?
Naturligtvis är det så att jag skriver för att ni ska få ta del av min fantastiska vardag, ryckas med i mina äventyr, hänföras av min brilljans, och helt enkelt hålla er uppdaterade med min tillvaro. Således finns denna blog helt för er skull, utan egen gagn och thus - genom att regelbundet skriva i denna blog åstadkommer jag en hög med osjälviska handlingar vars mängd antagligen skulle muta Sankte Per själv.
Om nu någon försöker påstå att jag skriver för att känna tillfredsställelsen av att mitt tidvis meningslösa liv uppmärksammas så tänker jag titta intresserat på något annat och låtsas som att jag inte hörde.

Harry Potter. Filmen har premiär idag och jag bläddrade snabbt förbi alla potentiella spoilers i diverse dagstidningar som jag oundvikligen kom i kontakt med genom mitt arbete. Likväl hann min hjärna uppfatta de uppseendeväckande bokstäverna i hörnet på de HBL jag vek in i hålen, så mina förväntningar inför filmen har redan hunnit sjunka något. Jag säger inte vad det stod, i avseende att förhindra vidare “smittning” men direkt upplyftande var det inte. Jag som hade fina planer på att ta mig an spektaklet med ett öppet sinne och en oskuldsfull själ.. men icke. Jag kommer knappast gilla den, säger min pålitliga filmbarometer, men det finns chans för det fina och ofrånkomliga undantaget som bekräftar regeln; det händer sig nämligen att jag blir stormförtjust i en film bara för att jag hade orimligt låga förväntningar på den. Nåja, jag tror den är dålig, men hoppas att den är bra. Något av ett livsmotto för min del.

Mamma ropar att rabarberpajen är färdig, och trogen mitt motto “dö fet och lycklig…” avslutar jag mitt inlägg och tar stora kliv mot härligheten. Trevlig fortsatt fredag, har du inte tittat i almanackan ännu, gör dig själv en tjänst och gör det inte heller. Förresten.. vasabladets horoskop påstod att jag kommer följas av lycka just nu, och med tanke på att nästa horoskoptydning kommer imorgon i samma blaska, så håller håller det knappast i sig länge, men kanske borde jag ta tillfället i akt och göra något dumdristigt idag…en annan blaska lovade mig förövrigt drömprinsen.. igen..

oh well.. paj, jag menar bye

Varför finns det inget ord för fenomenet när tänderna blir sträva efter att man har ätit för mycket godis?

Varför ser pensionärer så konstiga ut på foton? De stirrar på kameran som om de inte vet vad den är till för..

Varför har ingen (eller åtminstone få) i Jakobstad märkt att man ska sätta “seuraava”-pinnen EFTER sina matvaror på bandet och inte före? Det här vet alla i Åbo av någon anledning.

Titta vad jag diktade när jag körde post:

I am not the prettiest button in the box 
but I might be the sharpest pin in the pad.

Det var inte ett försök att smickra mig själv, utan ett försök till lek med ord. Kanske borde jag har valt beklädnadslinjen istället.. men å andra sidan räcker det kanske inte så långt med ord där.

Jag blev äldre igår, tack för att ni påminde mig..

“Life is not the days that passed, but the days you remember”

Kom på kalas!

Kära vänner, och annat folk jag känner.

tv-links.co.uk är ett förrädiskt nät spunnet med onda avsikter och jag är dess hjälplösa fluga. Hm.. adjektivet hjälplös målar inte riktigt upp bilden jag ser framför mig.. jag borde kanske använda mig av ”storögda, fåndreglande, maniska och psykosomatiska…” eller kanske ”dess oroväckande hyperfascinerade tragiska fluga”… Det är helt enkelt varken naturligt eller hälsosamt att en kroniskt film- och seriesvältfödd själ ska ha tillgång till en outtömmlig källa så som denna.

Jag kan dessvärre meddela att jag de här senaste fem dagarna har sett igenom en gammal favoritserie på sexton avsnitt, vilket i snitt blir 3 1/5 avsnitt per dag; 128 minuter; 2 timmar och 8 minuter. Nu spenderade jag förvisso åtminstone lika mycket tid på att läsa igenom HP&THBP (oh yes kära vänner, ni har rätt om ni tror att det där är en nördig insider-förkortning på Harry Potter and the Half Blood Prince) varje dag veckan innan, men jag är ju inte den första att konstatera att det i vårt populärkultursamhälle fortfarande är mycket mer accepterat att ha spenderat en kväll med en god bok, än att ha gjort det samma framför en dataskärm, om man så än har sett något högkultiverat spelas upp i dålig upplösning.

Böcker har funnits i tid och evighet, och här skulle jag gärna skjuta in årtalet när den första boken trycktes även om jag inte kommer ihåg samt inte vill befläcka mitt samvete genom att googla.. hm.. vi låtsas att det var 1444, och alla är lika övertygade om att böcker är kunskapens klippfasta källa. Nu har jag inte för avsikt att bevisa motsatsen, men alla ni som har klarat er igenom åtminstone en bok i livet (hoppas den var bra!) har förhoppningsvis konstaterat att böckernas värld ofta, hur verklighetstrogna de än må vara, helt enkelt är snäppet bättre än den du sätter ner dina sängvarma fötter på när du vaknat.

Nåh, inte konstigt att så många av oss (okej, ser ingen annan än mig här i närheten men i alla fall..) är (åtminstone tidvis) missnöjda och lätt uttråkade av det verkligheten har att erbjuda. Någon som har sett folk äta en hel måltid eller gå på toaletten på teve? (nu bortser vi från Ally McBeal och deras unisex-wessa) Nej.. i böckernas, seriernas och filmernas förtrollade värld smakar vi på ett äventyrskoncentrat inte likt något du upplever i vardagen, utan trista pauser och uppehåll. (förutom reklampauserna då)

Ta mig som exempel: För sisådär två år sen slant jag med min nyvässta kniv och skar ett sår i min tumme. Det var blod, det var sjukhus, det var stygn, det var bandage och uppmärksamhet. Sedan dess har jag suttit och rullat tummarna (eller tummen, hahah, ne skämta ba..) och väntat på att något lika spännande ska hända. Okej, här måste nu tre saker beaktas:

1. Ja, jag har ett av de mer händelselösa liv som ödet har att erbjuda, det måste ju erkännas.
2. Nej, jag sitter nu inte och väntar på att att jag ska skada mig för att det ska bli mer spännande, åtminstone önskar jag att jag kunde vara 100 % ärlig när jag säger det. Missta mig inte för masochist (stavas det så?) nu, jag saknar bara den ”hit me in the face”-action man får provsmaka i popunderhållningen, utan att vilja ta konsekvenserna, om man kan uttrycka det med dessa ord.
3. Jo, jag hade ju faktiskt ett äventyr nyligen, det finns beskrivet här under med 2767 ord. Dock väckte ju detta en oro över att jag antagligen kommer få vänta några år till innan nästa spännande händelse dyker upp.

Ja.. inte försöker jag nu komma fram till en mer komplicerad slutsats än denna att det är tragiskt att böckernas raffinerade värld gör att ens egen känns så.. grå. Den är kanske inte ens så grå, men.. när det som inte är stora explosioner och slow motion varje gång bilen går sönder så känns det som om något fattas.

Nu bör ju dock noteras att jag kanske är ett extremfall, eftersom jag fantiserar mer eller mindre konstant (nu vill jag inte se några perversa sinnesbilder ta form!) och är hemskt lättpåverkad av allt vad media har att erbjuda. Jag har endel vänner som är duktiga på att utöva självdisciplin och helt enkelt inte låter sig dränkas i detta träsk av fantastisk underhållning genom att helt enkelt idka avhållsamhet, men för en hjärna som blir så gott som drogad av snabba bilder i technicolor (om de så kommer ur en svart låda eller skapas inne i membranen) så är det fullkomligt omöjligt att avstå från ett obegränsat utbud.

Och den sorgliga men ärliga slutsatsen blir att så länge det finns väldiktade, konstgjorda äventyr att uppleva kommer jag har svårt att nöja mig med den spännande vardagen.

Nåja, känslan av världsfrånvändhet brukar nog försvinna så småningom.. HP-boken är utläst och serien är genomsedd. Jag ska på villaäventyr med vänner i helgen och frälses därigenom för stunden från allt vad populärkultur och massmedia heter.

Men den där serien ändå.. åh.. jag kan inte säga vad den heter för den är för nördig, och i och med att det är sagt vet ni ju redan att den är nördig, men det stör mig inte. Jag är nörd och stolt, men HUR nördig jag är eller inte är, det förblir min ensak. Men där fanns nu en karl.. i den där serien.. förstås.. och han var sådär som karar inte är.. förstås.. omtänksamhet, hjältemod, ögon, axlar, hjärna, rädsla, frisyr, beslutsamhet, muskler, sårbarhet, humor. Inte konstigt att jag är kroniskt singel om jag tror att en enda riktig personlighet ska kunna leva upp till allt det där.. Inte konstigt att jag är utttråkad om jag förväntar mig explosioner och kung fu-fighting där klockan nollsjutrettiofyra framför hantverkarevägens posthål i vår långa sorteringshylla.

Och som en fin avslutning på det hela passar jag på att sätta in linken till:

www.tv-links.co.uk 

Enjoy!

Får jag presentera: norsk kustbevakning.

Ja, för det första så är ju ingen snygg på foto, med undantag för ett par lyckliga få, och så har jag säkert beskrivit mänskan fem gånger snyggare än vad har kanske är, men ni sku uppleva helheten mänskor.. mums..

 Imorgon, vet ni. Imorgon ringer min slitna nokiatelefon klockan nollfyrafemton och min hjärna stiger officiellt upp nollfyratjugofem. Detta kommer den att göra varje torsdag till tidens eller orkens slut. Jag måste ju har landets tidigaste morgon, om man bortser från nattskiftare.. Å så behagar dom klaga på att posten kommer för sent. Gruff.

Slå det om ni kan!

Idag cyklade jag till (kollar kartan) Kurala. Ibland.. när rätt sorts hormoner är i cirkulation.. kan man verkligen unna sig själv att njuta av små, tätt stående trähus, blommande lönnar och nedförsbacke med medvind.

Våren är min favorit tid på året. Jag skulle gärna påstå annat; vara sådär coolt dyster och tycka att kölden och snön är det bästa, och visst.. vintern är vacker den också, rent av melankolisk, men inget rör min frusna själ så som våren. Det fina med naturen är att den aldrig är överdriven på det sätt mänskan kan vara. En solnedgång kan vara spektakulär och vacker, men det behövs inga fyrverkerier för att man ska fatta poängen. Det behövs inga svåra ord, inga svallande känslor, inga serenader.. inga utdragna ögonblick som kulminerar i en smäktande kyss. Du behöver bara en solig morgon efter en regnig natt.. en koltrast i ett träd.

I Kurala finns Kaakelikeskus och i Kaakelikeskus fanns tre provbitar på olika kakel som väntade på mig. Vi har två veckor kvar i skolan och det mest populära samtalsämnet vid mat-/kaffebordet är vem som är mest stressad. Bortsett från att jag har varit jätteotrevlig och tvär hela veckan; jag har alienerat alla från främlingar till mina närmaste vänner, har jag på sistone, till skillad från mina klasskamrater, kännt att det går bra. För en gångs skull går det rent av bra. Jag tycker om profilstudier ( vi får själva söka ett projekt och tillämpa det på ett antal av de kurser vi kan välja), det är skönt att känna att man klarar något själv.. ja, eller så är det bara den allsmäktiga apatin och den berusande vårluften som breder ut sig.

Jag gör, ursäkta.. Jag har gjort en inredningsplanering på ett badrum åt min f.d. praktikhandledare, och även om jag fortfarande är lätt övertygad om att jag helt enkelt inte har tillräckligt med talanger för att klara av att planera inredningar, så är jag riktigt nöjd med resultatet.. Månne det ligga i det att jag har riktiga kakelbitar och sånadärna proffsiga solfjäderskartor på golvmaterial och färger att visa åt min kund..

Imorgon är den sista dagen Hanna och jag spenderar tillsammans i vår lägenhet på Universitetsgatan. Allt äro förgänligt. Jag har grämt mig hela året för denhär dagen.. ända sen september. De första 18 åren av mitt liv när jag bodde hemma var på sitt sätt ganska monotona.. Visst förändras man massor i tonåren, men jag förblev mig själv. Nu är jag någon annan. Jag är mer mig på mitt sätt än på ditt sätt, om man kan säga så? Ingen gillar att höra när man säger att “jag har förändrats”.. Jag antar att det beror på att man på samma gång också säger “du står stilla” eller “jag är mer spännande”, men det försöker jag inte säga. Jag har förändrats, och det har du också. Ibland räds jag att min förändring är knuten till Åbo, eller till vår lägenhet.. eller till Hanna. Det återstår att se, för jag har slutat gräma mig och nu släpper jag taget.

I sommar ska jag jobba på posten.. igen. Jag har alltid trott att posten har varit en ganska idealisk arbetsplats med hyvens lön, men jag börjar så småningom misstänka att jag egentligen inte är speciellt bra avlönad och att arbetet är ganska tungt och utslitande.. men nåja. I dessa förändringens tider känns det tryggt att återvända till något bekant. När jag inte jobbar vill jag sitta på en brygga, spela volleyboll, spela golf, gå på promenader, springa, grilla korv, gå på picknik, ta en kaffe, shoppa kläder, fylla år och få presenter. Men i år ska jag också, till skillad från tidigare år, förvänta mig att jag inte kommer att göra något av ovanstående men förhoppningsvis göra det ändå.

Everybody’s changing and I don’t feel the same… dumdumdum dumdumdum dumdumdum dumdumdum…

 *Höjer på huvudet sådär lemu-aktigt och kollar om läraren märker att jag gör något jag inte borde göra..*

  Äh.. Profilstudier, eller fördjupade studier som de kanske heter numera, är finfina grejor där du själv väljer vad du vill studera, och sen går du på lektionerna.. eller inte.. Ingen lärare håller koll på vem som ska vara på vad (även om det var väldigt viktigt nångång där i början att redogöra för vad allt man skulle studera och skriva det pryldigt på ett papper samt lämna ett exemplar åt vardera lärare (vilket jag har gjort!)) så vi svävar lite fritt omkring.. Endel äkta föreläsningsämnen har vi visst, men utöver dem så håller alla på med egna projekt, så man arbetar i princip i den takt man vill.

 För omväxlings skull tar skolan all min tid. Meen.. visst hinner jag äta och se på teve däremellan Senast sedda: Babel, Top Gun och Kiss Kiss, Bang Bang. Top Gun är testosteronfylld såpass att jag nästan blir frestad att hitta på ett nytt ord, med de två andra.. mums.. Rekommenderas varmt.

Min bror gifter sig om ganska så exakt en månad och min familj är i spillror. Brudparet själva tycks ta evenemanget med ro, men resten av familjen Finell tror bestämt att dom måste sköta allt. Hur involverad jag är i det hela kan jag tyvärr inte avslöja ifall endera burdparshalvorna MOT FÖRMODAN skulle irra sig hit, men så mycket kan jag väl säga att när jag inte tänker på skolarbete…

*överdrift*

Mest tid går nog åt att hitta nån sorts klänning. Jag är helt och fullt övertygad om att Åbo stad bojkottar mig i detta avseende, för här finns inga klänningar.. alls. *vänta ett par veckor, så…* har jag fått höra. Ett par veckor?? Men.. int kan man ju köpa en klänning blott en vecka eller två före bröllopet! Man måste ju.. um.. vänja sig, typ.. med den.

 Oh well…

Mitt liv tar slut den sista maj. Eventuellt sommarjobb på posten är lika ospikat som vanligt. Praktik till nästa höst har jag inte sökt.. har inga planer på att söka heller.. Utbytesstudier i Norge? Ingen aning.. har inte hört nåt i alla fall.. Nåja.. har på sistone hållt mig själv i något sorts halvdrogat lugn… Jag gör nu skolarbete när jag får inspiration, ibland hopar det sig och så genomgår man ett par sånadärna überstressiga dagar, och så är man tillbaks till medelvägen igen. Däremellan kockar jag mat, eller så äter jag inte alls. Äter lite antibiotika här och där för ointressanta krämpor, bodar ett par dagar i veckan, och går på en och annan fysioterapitimme. Gäsp.

 Jag tror jag har stängt av. Jag vet att om en månad försvinner allt jag tycker om med mitt liv, för gott. Nåja, kanske inte för gott, men för en lång tid. Man är ju som man umgås påstås det, och jag har för länge sedan insett att jag är allra bäst i min lägenhet på universitetsgatan med familjen på lagom långt avstånd och vännerna tillräckligt nära. Äta när man äta vill och så vidare. Jag gör mitt slutarbete nästa år och är sen förhoppningsvis fri från denna skola vars namn jag inte ens vill nämna. Vad gör man då? Fenomenet sommararbete finns inte längre.. bara “arbete”. Konstant. Ensam.

 Kanske gråter jag ihjäl mig av rädsla inför framtiden långt, långt inne… Men här uppe där jag tänker i presens, här flyter det alltjämt på. Ibland förväntar jag mig att livet ska stanna och vänta när jag inte hinner med, men tänka sig.. det gör det inte.

Idag hade Johanna (Ö.H.) födelsedagskalas.

Varför har vi slutat med kalas? Det är ju trevligt att äta kaka och umgås. Och när slutade vi hoppa twist, och spela fyra mål? (slåboll heter det bestämt i Karby) Sällan hade vi väl så trevligt i gymnasiet som under mördar-perioden, när alla raster helhjärtat ägnades åt denna.. kalla den ringlek om jag vill. Oh well, när man har ätit för mycket (lagom) sött och gott så känns väl allt lite mer skimrande.

Nu är jag riktigt på humör för att göra något trevligt. Ta en promenad, gå på bio, bowla, äta ute, baka kaka, spela yatzy, sitta i gräset, stå på balkongen.. Allt jag behöver är en kumpan. Suck.. när man får dylika infall måste det vara fint att inte vara singel. Nåja, singel betyder väl inte ensam.

Men var e alla vänner? *ser sig omkring*

Åh.. jag hatar att ströva med våld. Vad jag menar är när man tvingas gå i den där takten som gamla tanter och folk som fönstershoppar går i. Jag kommer ibland på mig själv att gå just så långsamt och försöker då, alltjämt lika godhjärtad som jag är, hålla mig till sidan.

Idag var definitivt inte rätt dag att bege sig på en effektiv jag-ska-handla-allt-jag-har-på-listan-shoppingtur. Gick bra dom första 12 minuterna, gick rätt åt skogen de resterande två timmarna. Ballonger, glass, marknad.. man borde väl stråla ikapp med solskenet, men nej. Sakta men säkert, i takt med att min mage kom ihåg att jag hoppade över lunchen, och med att mina ben kom ihåg ståfesten på 7 timmar dagen innan, sjönk humöret i botten och har där förblivit. Ska försöka muta det med socker, men ibland hjälper inget.. Ibland när blodet är tunnt och gästkvoten är överfylld orkar man inte bära sig själv.

 Äh. Fplushanutanh. Nu sku de va me en god vän och ett glas mjölk.

I forskningsmetoder 2 har vi en konstig tant till lärare som fritt blandar 3 språk, men inte gör sig förstådd på någotdera. Jag har ofta suttit med huvudet i handen och lyssnat på våra finskspråkiga lärare som staplar sig fram genom den svenska orddjungeln, samt undrat varför dom inte bara talar finska? (har till och med försökt säga till dom, men det går inte fram (så som med så mycket annat i den skolan..)) Men det här med att inte förstå nåt på 3 språk, det är nytt.. Å andra sidan blandar hon lika mycket mellan teori, egna tankar samt irrelevanta sidospår i sin undervisning som hon blandar mellan finska, svenska och engelska i en och samma mening.. så kanske det är därför det inte går hem.

Jag satt och byggde ett litet museum istället för att lyssna på henne. Johanna (Ö H) var till Barcelona förra veckan, och idag fick jag ett jättefint kort där man kunde klippa ut en massa komplicerade bitar och bygga ihop dem (enligt instruktioner) till ett konstmuseum som, enligt Johanna, står ståtligt på något berg i Barcelona. En liten gnutta skaparglädje tändes under ett ögonblick i min frusna själ. Muséet står ännu halvfärdigt och väntar på nästa onödiga lektion

Och så har jag bakat en ståtlig kaka som Hanna och jag ska dekorera imorgon. Vi firar början på slutet, skulle man kanske kunna säga. Båda har vi äntligen påbörjat våra mindre stressiga perioder, och kommer förhoppningsvis se varann utöver tandborstningen de kommande månaderna.. och sen är det slut. Sen lämnar vi Åbo och får fina lägenhet. Hanna ska tydligen ha makupalafyllning och karkkigarnityr på sin halva. Jag ska föra Finellska traditioner vidare och tråka ut mig själv med sylt/vaniljkräm-fyllning samt bärgarnityr.

Mums ändå.

No, actually.. it’s a list. 

Hohoo.. För att fira min egocentriska blog så ska jag fylla i en såndärn egocentrisk lista som jag alltid har velat göra! Here we go..

Skulle du kunna tänka dig att delta i en dokussåpa? sitter och begrundar utbudet och kan kallt konstatera… nej.
Vilken årstid tycker du bäst om? alla har sina fördelar, men man blir sådär misstänktsamt munter på våren utan att behöva klämma fram det med våld.
Brukar du sjunga i duschen? periodvis
Vilken sport tycker du är roligast att se på tv? haha.. hahaha..
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? trodde, nu vet jag bättre
Vad är viktigast för dig? öm. mig.
Laddar du hem musik och film från internet? i do.
Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor? en plan
Vad är det bästa med julafton? den där stunden när alla klappar är utdelade och man inte har öppnat en enda ännu
Tänker du mycket på ditt utseende? mer än dom runt mig åtminstone
Vad får dig att slappna av? skrik och gråt kanske..? oftast min gitarr dock.
Är du mörkrädd? mörkret i sig självt är det nu inget fel på men..
Bär du glasögon eller kontaktlinser? nej.
Vilken färg är snyggast? min färgsmak är tyvärr tredkänslig numera
Tycker du matte är svårt? lagom.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? nej, men skulle gärna ha dom.. hur kommer det sig att billiga designers inte kan göra snygga kläder? (nåja, inte alltid dyra heller)
Vad skulle du helst vilja vinna i en tävling? cash
När går du upp ur sängen en typisk helgmorgon? när benen har slängt sig över kanten och meddelat att det är dags.
Tycker du rökning/snusning borde förbjudas i lagen? på allmänna ställen, javisst..
Hur många gånger har du fuskat på ett prov? 0
Bor du utomlands? utomlands varifrån?
Har du någon piercing? jag har två.
Vart skulle du helst vilja ha en piercing? det räcker med två tack.
Bråkar du och dina syskon ofta? hah.
Vem är den viktigaste personen i ditt liv? öm. jag.
Läser du ofta böcker? skulle gärna skriva något annat än: nej.
Vad föredrar du för sorts filmer? bra
Vad slösar du mest pengar på? jag slösar int pengar. punkt.
Vill du gifta dig? ja tack.
Vill du ha barn? måst man?
Låser du toalettdörren även om du är ensam hemma? oftast int.
Vilka tvprogram som går just nu har du fastnat för? mums för heroes.. lost håller också måttet
Vilka länder har du varit i? umm.. sverige, danmark och island.. turkiet och grekland.. tyskland, frankrike (shortstop) och favoriterna england & skottland.
Vilka husdjur har du haft? katter, kaniner och hönor.. just nu norska skogskatten Wilma.
Solar du ofta? Betydligt oftare vad min hudfärg försöker påstå
Är du bra på att laga mat? Bra är nu inte ordet jag skulle välja..
Var badar du helst? I badkaret
Vad dricker du för alkohol? Herrjungas 0,7%iga
Vad använder du för droger? ChokladVilka djur är du mest rädd för? Har ett genetiskt obehag för spindlar
Vilken musikstil tycker du bäst om? Ackustiskt-plinkeliplonk, R&B-bommp och.. tycka synd om sig själv-musik
Vilka språk kan du? svenska, engelska och ein bisschen tyska
Har du någon gång skadat dig allvarligt? fem stygn räknas knappast som allvarligt..
Vilken kändis är hetast?
Gillar du att dansa? ensam, jo
Vad har du för klädstil? fråga nån som vet..
Är du flygrädd? I like it to much, actually
Vad tycker du om rökförbudet på krogen? (y)
Hur vig är du? hah.
Vad dricker du helst när du är törstig? mjölk
Vilken är din favoritglass? vanilj
Tror du på ett liv efter döden? fråga mig igen när jag är död
Vilket kaffe sörplar du helst? kan dom inte döpa en sort till ’cafe blanchette’ som skulle vara kaffe med mjölk utan kaffe?Vilket mobilmärke föredrar du? av de jag har prövat (1) har Nokia varit bäst
Vill du gå ner i vikt? ja tack, litet.
Vad har du för personlighet? egoist
Har du varit deprimerad? It’s a lifestyle, darling
Tycker du om sushi? kan inte bestämma mig.
Tror du på livslång kärlek? ingenting är omöjligt
Vad äter du helst när du ser på film? chips
Skulle du vilja träna någon typ av kampsport? jo.. vad som helst nästan
Har du tandläkarskräck? nja.. jag är mest led på demÄr du en morgon eller kvällsmänniska? kväll/natt
Var är du född? jakobstads sjukhus
Vilken hårfärg har du naturligt? grå

Biter du på naglarna? jag har faktiskt inte förstått hur man ska få av en bit med tänderna..
Är du beroende av något? mer och mindre.. mest av kex efter maten, chips på fredag, goda vänner under matpausen, överdramatiska utbrott, att klaga och att överdriva
Vilka internetsidor besöker du varje dag? sydväst, lunar, x3m, gmail, JT, mtv3, vädret och numera min egen blogg
Hur ofta motionerar du? vad e de fö nån avslutningsfråga? 3 gånger i veckan om jag inte konstant drabbades av 3-veckors förkylningar…

 Aaaah.. strangely satisfied.

Och så inser jag plötsligt att jag inte vill bli formgivare. Plötsligt är väl kanske fel ord, jag har väl alltid vetat, men nu så vill jag inte - aktivt. Men man kan ju inte ge upp kämparglöden bara för att viljan tryter.. öm.. eller?

Äh, kvar står ett kallt faktum att det inte är kul längre. Men eftersom det drabbar både mina stackars klasskamrater som får höra mitt gruff varje dag, och min stackars arbetsgivare som förväntar sig en fantastisk inredningsplanering så försöker jag nu morska till mig lite. Det finns ett par saker kvar i livet som fortfarande glädjer mig, och eftersom klagosång är en av dessa så tänkte jag, istället för att tagga ner på mitt ivriga tjat och tvivel, riktigt ta i så att jag spricker. Jag ska skrika ut min frustration över trädtopparna, ut till rymden, och se om det hjälper.

Där av, kära lyssnare - en blog. Ingen kommer veta att den finns på ett tag, inte på länge, om jag själv får välja, men mitt ego tenderar styra det mesta, med eller utan mitt samtycke. Ska se om det hjälper.. Bara att få pyssla lite med grafisk layout gör gott för min utslitna konstnärssjäl.

Oh well..