inte utan min gitarr

Wohoo!

My great friend and my constant source of inspiration, Johanna, has finally given the public access to her brilliance! Go check out her brand new home page and tag it to your blog!

www.johostudio.com

Makes me happy.
 

I hate the buses in Bergen. I do, I really do.

I hate how people always take my place in the buses. I end up with people having conversations from my armpit or over my shoulder. Get off me. Get out of my space. I hate how people lean on me. Push me. I almost never sit down, reasons to come, but when and if I do people fall asleep against me. I don’t hate that, but I still wish they wouldn’t. Get out of my space, you idiots. Everybody is an idiot. Every party has a winner and a loser, I’m jumping out of the game by being a referee.

I hate the smell. I hate the smell outside a bus, I hate the smell inside a bus. I hate the hot, choking fumes that the backdoor of the bus always lets in as if to recycle them. I hate the smell of old people, poo mixed with cheap soap. I hate the smell of dogs.

“The busdrivers in Bergen are over 1800, but still we’re looking for more ‘everyday-heroes’”. How is it possible to locate 1800 mad-driving, people-hostile idiots in this rather small town? How? I’ve met one decent busdriver, the remaining 1799 have tought me to hate the buses in Bergen. They drive in a sucicidal manner, and I should know as I deliver post back home and we postwomen don’t wear a seat belt unless we drive over 80 km/h. It is as if it’s their sole mission: to knock over as many standing people as possible, children as well as the old, smelly ones. I have never gotten a smile, but I have been shouted at.

I hate getting seasick on a bus. And I always get, on these, unless I stand. And so I stand.. get thrown like a rag doll.. get more intimate with strangers than I would with my friends.. get a head ache from the fumes, and the noise.

And how can it be most bus riders spend that much money on headphones that let more sound out than they push in? I’m always listening to some other loser’s horrible taste in music. Why do you idiots insist on listening to the most mind-warping, beat-thumping techno trash that early in the morning? And why do I have to listen to it too?

And what’s with the manners? What’s with people running to the doors when the bus arrives, fighting each other to get in with no regards for the people trying to get out? The matter is not improved by the same fight going on inside the bus. As late as today I was pushed by someone trying to get of the bus in panic. I was waiting for the doors to open, what’s the problem? Idiot. I have some understanding for the people-hostile bus drivers concidering they have to deal with the herd of idiots every day. As a post deliverer you can at least drive away from the idiots, fast.

I hate the world today. I'm sorry. Love me still.

[http://www.youtube.com/watch?v=CBc9So685A4]
 

Too little time. “But then you get to be stressed and complain about it!” a friend said. Very well put, I must say. Very well put.. I do love to be stressed and complain about it, I really do.

People tell me “don’t stress”, I say “I won’t” and they look happy. No, let’s redo it. People tell me “don’t stress”, I look at them with a raised eyebrow and then my body and soul deteriorates to little forgettable pieces in front of them. Now, that sounds more like it. Poor me. Poor, poor me..

I spend fifty percent of my time as a designer wondering if and why I should be a designer. “Yes, you do” a friend replied. The truth didn’t hurt. Or at least no more than a Vick’s Blue does on a cold winter’s day.

I lie. I tell the truth also. Neither’s meant to harm, but they sometimes do.

I have a bad conscience for studying design. I’m so sorry. The planet is dying; Martin told me so and showed me graphs over the breakfast table. Sometimes I’d like to read a really big and booring book to justify all the running around in the forest with a camera. My education is mostly fun, it feels like a sin. The book I’m reading is interesting. I’m so sorry. “The book of digital photography”.

The word “University” is big and powerful. No one will ever question your purpose there. No one but you, yourself, I imagine. But you have exams, I don’t.

I chew my teeth when I work. When I get back I’ll have a toothless smile. Love me still. Or send me chewing gum without aspartam.

I’m doing a logotype for a political party. I need more than a day, but there are none to give. At least I get to complain. I’m doing some posters too. Now you know.

Johanna’s coming to Bergen. She’ll pop my bubble. Good, there’s not much air left in here. Martin’s leaving. Returning to the love. I’ll walk around naked and miss him. I’m terribly sorry, but I had to write that.

I’m going to shoot my foodclub with knives. In a photostudio. With a middle format camera. Hope they survive.

I’m mostly happy here. It could be all the vegetables.

Whistle a tune and think of me. Please miss me a little, as I miss you.
 

I’ve had the most brilliant Sunday. One part adventure, two parts food and four parts good company. And I just wanted to tell someone. Thankyou for your interest.
 

Where are all my friends? The week started off like a crappy end of someones life, and with hating the world and myself I thought I’d seek revenge by ignoring the world, thus isolating myself from it’s misery. My big plans of disappearing from the face of the earth evaporated into thin air after a day, when I suddently realized, this little adventure of mine is far too expensive to waste by hating life. Back in the game then. Ever since, I’ve had grand plans of reintroducing myself to the social world after such a long absence.. that one day.. but where are all the friends? The skype phone will only repeat my distant echo… the live messenger is a grey wall of contacts offline. I am absolutetly convinced the world is conspiring against me, in it’s turn revenging my brief hatred.

And I’ve finally found my problem. Again. At last the blasted photography course started, only to prove to me that whatever you choose to study, you really have to love it. You have to want it, need it, desire it, make sweet loooove to it. I love nothing that hard. The first year bachelor photography students love photography and knows everything there is to know about it. When I started my studies in design, oh so many years ago, I knew how to sound stupid in French and what happens if you put a black bunny in the same cage as a white one.

I have no passion. There’s nothing that interest me so much, I would like to spend a bigger part of my life in it’s company (this still only concerns interest, friends take no offence). I have loads of interest, just like everyone else, but nothing lights this, a firy glow, that seems to drive the photography students in my class.

I don’t mind. But how on earth will I be able to compete with designers who are "fulfilling their destiny"? The ones who read every book, every article, take every challenge, every test.. The ones who know they’re exactly in the right place doing exactly the right thing. Now that’s just scary.

Oh, and I have officially given up on my mother tongue as I now speak english even with the native norwegians. Yey..

Please forgive that this piece has not been word- or spell-checked.. in true spirit of the Fantoft-english.
 

Det händer en hel del här borta. Inget stort och allsmäktigt, bara vardagsäventyr.

Jag tror jag har problem med detaljerna. Dom som faktiskt har vågat sig så långt som att föra diskussion med mig vet att jag har problem med att hålla mig till huvudsaken. Min favorithobby är att elaborera. Mina stora planer på att skriva brev åt allt och alla brinner upp i solnedgångens eldiga himlaspel. Det går som inte att berätta allt om alla människor, mina skor, Bergens kollektivtrafik, mina riskakor, Johannes choklad, brännässlorna, maten, påskljusen, musiken, utsikten och busksnåren bara för att komma fram till att det var jättekul att skriva ymca i de långa skuggorna som solnedgången kastade över vandrarna. Du bryr dig inte. Åtminstone inte om alla de där små detaljerna som likväl är så viktiga för mig.

”Igår var vi på tur ute på en av öarna utanför Bergen. Vi åkte buss dit, det tog ganska länge. Vi gick så långt mot havet som vi bara orkade, men kom aldrig riktigt fram. Vi nöjde oss med en på måfå vald klippa och satte oss där för att äta vår matpakke. Vi missade bussen hem och fick vänta ganska länge på nästa. När vi äntligen kom hem var det mörkt. Vi tillredde middag för fyra i Martins och mitt lilla kök. Det var trevligt. Efter middagen lyssnade vi på musik och diskade. Sen gick våra gäster hem. Det var en bra lördag.”

Visst kan jag skriva så.. det låter i bästa fall som ett av mina mer ambitiösa litterära verk från högstadietiden. Egentligen vill jag ju berätta om hur jag har återupptagit min brödstrejk, men lurar mig själv genom att äta riskakor istället, vilket slog mig när jag åt min matpakke på en random klippa långt ut i skärgården. Jag vill berätta om hur jag, medan vi väntade på bussen, ritade hoppa hage med mitt kvarvarande vatten på asfalten, och insåg att jag inte alls kom ihåg hur man skulle hoppa 6 rutor. Jag vill berätta om Martins och mitt spöke Crab som öppnar dörrar och slänger saker runt om kring sig, och varför vi väntar oss blod ur dushkranen.

Men jag vet att du vet att jag vet att du vet att allt det här är småstrunt som man skrattar högt och hjärtligt åt i stunden, men som alltid faller platt när man försöker berätta åt andra hur kul det var. Min vardag är ovanligt överfylld med småstrunt, men jag har inget stort att berätta om. Inga nya livsinsikter. Inga pojkvänner. Inga farliga livsbeslut.

Jag är van att skriva mycket om lite, det är rent av en talang. Just nu försöker jag förstå hur man ska kunna skriva lite om mycket. Jag kontrar genom att inte skriva alls.

I alla fall så är jag nu nånstans som ingen riktigt vet var är, och studerar nåt som jag ännu inte riktigt fått grepp om, umgås med människor som du inte känner och äter pasta väldigt ofta. Jag spenderar dagarna med att gå i skola, tala engelska, vänta på bussar, städa, sakna mina prylar, sitta framför min laptop (det gör jag rent av riktigt ofta), se olika avsnitt av diverse serier, äta lunch med någon du inte känner, sitta i solen, spela på en gitarr du aldrig sett, diskutera nånting som kanske inte intresserar dig i ett främmande kök med en man du aldrig sett, samt stirra tomt på samma stjärnhimmel som du ser.

Jag försöker inte lämna dig utanför. Det vill jag inte. Men jag är här och du är där, och det finns inte tillräckligt med ettor och nollor för att vi ska kunna förmedla vår vardag till varandra. Och för det vill jag bara säga

förlåt.
 

BEEEP prrrr BEEEP prrrr BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. och jag menar alltså

BEEEP! PRRRR! BEEEP! PRRRR!

Fantoft är ökänt för mycket.. för det mesta egentligen.. nu när jag tänker på det. Fantoft är ökänt för sin furuinredning, för sin totala brist på norrmän ("little africa" tyckte jag nån sa att det kallas), för det som benämns "fantoft-english", för sitt rostsmakande vatten, för sin vedervärdiga klubbmusik och framförallt för sitt brandalarm.

Brandalarm.

Du har bestämt frukostträff med den 17:e våningen häpnadsväckande tidigt nästa morgon, och går och lägger dig i vuxentid. Elva. Nåh, två timmar halvkass sömn är ju alltid något, sen faller du ur sängen. I mörkret famlar du efter.. ja, vad var det du famlar efter nu igen? Larm. Byxor. Så långt fungerar synapserna. Mitt fusksamboäventyr lär mig bland annat att man inte kan springa yrvaken in i köket iklädd endast sin halvtransparenta disktrasa till ’nattpajta’. Byxor, byxor.. hmm.. BEEEP.. grå.. tröja.. BEEEP.. hmm.. lampa.. lampknapp.. BEEEP.. eld.. plågsam död.. lampknapp.. BEEEP.. aha! lampknapp. BEEEP.. pyjamasbyxor.. tröja.. BEEEP.. öppna andra ögat.. BEEEP.. köket.. BEEEP prrrr BEEEP prrrr... en lika yrvaken men något mer erfaren fantoftbo stirrar tillbaka på mig där jag står i köket och försöker få mina ögon att titta åt någotsånär samma håll.

Brandalarm.

Vi har nyligen fått ett fantoft-oline-brandkurs-erbjudande, vilket även framlades som ett lätt hot, så jag passade på att ’gå’ den, när jag nu ändå min vana trogen var lagom sysslolös. Den gick så gott som helt och hållet ut på vad du ska göra när det är falskt alarm. Haha. Ingen annan verkar ha besvärat sig dock, för senast i natt.. 03.16: BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. tystnad 20 min senare. 06.28: BEEEP prrrr BEEEP prrrr.. tystnad efter en kvart. Om nån utlöser larmet i natt så tänder jag fasingen på mig själv.
Vad jag kanske bör klargöra är att det så gott som alltid är falskt alarm. Den dagen det faktiskt brinner på Fantoft kommer alla brinna inne, ingen bryr sig. Martin försökte sova genom larmet inatt, jag satt åtminstone i köket inpackad i mitt täcke och försökte känna röklukt. Jag riktigt hoppades på röklukt.

Idag har vi släpat oss upp för stadens högsta stolthet, Ulriken. Beviset finns i pekboken. Måste vara bra mycket lättare att skriva musik som Kings of Convenience gör om man bor i Bergen. Fem berg av sju avklarade. Är nån snäll och dunkar mig i ryggen litet samt ger mig en uppmuntrande blick och ett ”sidu”...

Potetgull. Det viktigaste ordet mellan Stavanger och Ålesund. Sourcream and onion ger kanske en hint. Jag tänker mig.. att man kan alltid börja om med sitt nya liv. Jag gav upp försök 583.

Ja, och så ska jag ju elaborera om det här med Fantoft-english nångång.. det kommer, det kommer...
 

Efter litet googlande snusade jag fram orsaken till den älskvärt irriterande, fula, pixelerade gubbe som berättar åt dig att min månadliga överföringsgräns är överskriden. Det är nämligen inte mitt fel, det är ditt.
Tydligen får min blog spunk om för många människor laddar upp den här mängden MB i bilder.. I'm too popular, hah.

Nåväl, jag väljer att lösa det genom att skapa en photoblog i mitt kölvatten. Så nu får ju den hungriga publiken välja om de vill följa mitt liv i pekboksformat eller i romanformat! Fantastiskt.

Den är enkel, den är ful och den fyller sin funktion, thankyouverymuch. Dessutom är den på engelska, så att mina nya tyska vänner ska kunna gå in och se sig själva om och om igen.. Adressen är enkel, helt i mitt tycke, men eftersom vi redan är förbi eran av adressknappande (jag menar.. sällan knappar jag in www nuförtiden.. det är favorites och övriga länkar som gäller) så finns det naturligtvis även en länk till rodderiet under den underbart fyndiga rubriken Linx, där nere till höger.

www.photoblog.com/noveny

Och som avslutning vill jag passa på att kasta en svenskspråkig lort på blog.com vars sidor alltid har tiltat, och vilka nu, äntligen, har blivit värre tack vare det nya, uppdaterade systemet som tiltar om möjligt ännu mera, bl.a. när det gäller fontval, fontstorlek och radavstånd. Tack.
 

Och så missar man den där bussen. Och så känner man sig riktigt sketen, för man missar aldrig bussar. Någonsin. Det här är varför jag hatar kollektivtrafik. Opålitlig skit som dessutom inte tar ansvar för all skäll och skam man får tragla sig igenom när man missat introduktionen och exkursionen till ett projekt som var tillräckligt överväldigande till att börja med.

Och så blir man ledsen igen.

Men så pratar man med en handfull människor som lyssnar extra noga på sådant som är extra oviktigt. Och så äter man riktigt mycket pizza. Och så spikar man kanske en och annan plan för den kommande helgen. Och så sitter man där med oljiga fingrar och undrar vad det var som egentligen var viktigt med det här livet nu igen. Man tar sitt lilla oändliga misslyckande och sätter det i den där lilla asken med alla dom andra oändliga misslyckandena. När man öppnar locket och måste sätta dit en ny tenderar de andra smita ut en stund för att ta sig en nypa frisk luft, men så snart alla är ihopsamlade och bortpackade så är skiten utom sinne och minne. Och så tar man en pizzabit till och försöker tala danska med mat i munnen, för det låter så mycket bättre då.

Ni vet kanske den där känslan när man står inför en ny sak, en skoldag tillexempel, och inbillar sig hur stort och svårt allting kommer att vara; hur inkompetent man egentligen är och hur fatalt man kommer att misslyckas till ljudet av åskådarnas hånskratt, och sen när man så småningom upplever den där saken så märker man att man faktiskt är fullkomligt inkompetent inför en ofattbart överväldigande uppgift och att ens vildaste drömmar om total förnedring och skam kommer att gå i uppfyllelse.

Då känner man sig lite ledsen.

Men åtminstone tror jag att jag har listat ut vilken buss jag ska ta varifrån för att ta mig fram till den där stora, gamla silon som vi, iklädda skydshattar, ska vandra igenom inför vårt stora hotellprojekt. Och så var vi på bio igår, och idag ska vi äta pizza. Och så finns det någon där hemma som inte kräver mer av mig än jag kan prestera. Det ska jag ha som paraply.

Jag måste gå. Det regnar.