Det finns ett ord, kanske. Ett ord som beskriver just nu. Känslan av att sitta i ett uthus. Solen i ögonen, en filt över axlarna. En obekväm känsla av att ha ätit för mycket och för onyttigt, igen. En ogjord uppgift. En inre kamp mellan stress, tidsbrist, inspiration och företagsamhet. Ett yttre skal tomt på vänner. Att ha sina vänner online är lite som att ha dem bakom en glasvägg. För att få deras uppmärksamhet måste jag ropa och banka på rutan. Vi drar oss lite för sånt, gör vi inte det?

Jag väntar nog jag också. På att livet ska börja. Jag vågar inte sätta energi på att försöka glädjas åt stunden, jag har nämligen ingen att avvara. En tunn, platt skärm är mitt allt. Mitt enda fokus. Den får all energi, varenda tanke egentligen. Det som jag inte uttrycker via mus och tangenter går inte att uttrycka längre. Jag är minimalist när det passar. Det känns ganska fint att inte innehålla någonting faktiskt. Organiserat. Jag kunde enkelt skriva ner och katalogisera de ord jag använder varje dag. Det jag tänker blinkar fram bakom markören och sprids ut i den osynliga stad som vi sitter i. Jag har alltid velat gå in i internet och hälsa på. Jag ser gator och hus, det mesta är blått, grått eller vitt. Lite som mitt wordprogram. Allt som är färg är påträngande och irriterande. Ute i naturen är färgerna underbara, avvägda. Inne i cyberstaden betyder färg billigt lurendrejeri. Med dålig typografi dessutom.

Idag ska jag illustrera myten om Ariadne. Johanna gav mig en jättefin idé, men jag kan inte använda den för den är inte min. Det är visst barnsligt att tänka så, men då är jag visst barnslig. När man hamnar här, i ett sorts grått klet, då kan man lika bra ge upp för stunden och göra något annat. Jag terapiskriver mig ur den kletiga massan. Jag kan förstås spara mitt dokument och aldrig öppna det igen, men jag tycker om bloggen. Jag sparar aldrig det som står där, det finns där tills det försvinner, vilket jag tycker är fint. Min dator är nedlusad med dokument som ska sparas bara för att kanske.. Minimalismen sätter sig på ett trappsteg och gråter en skvätt av förtvivlan.

Nu har jag flummat färdigt för stunden. Jag läste en annans blog igår och fick dåligt samvete för att min egen inte är skojigt insiktsfull. Men jag är inte skojig och insiktsfull just nu.

Dock är jag full med goda idéer till dagens uppgift. Men jag lyckas inte sätta ord på dem. Det som inte kan sägas högt, det finns inte. Brukar vi inte tänka så? Jag ska snart övergå till livsbejakande optimistinsikter, jag lovar.