Idag känner jag mig lite ledsen i ena hörnet, men det är kanske bara för att jag inte har ätit nåt på en stund.. Jag fick plötsligt för mig något mitt i veckan, helt oväntat, och så stod jag där som nyfrälst, men så gick det om, och nu har jag nog inget för mig, tror jag. När man är liten och enkel finns det mycket tid över till att analysera varje maskrosfrö. Man kan få för sig så mycket ibland. Det vet särskilt vi som riktigt tycker om att få för oss, och sedan diskutera det länge, länge. Nu har jag inget att diskutera med, men lika bra är kanske det. Man kan få för sig så mycket saker när man diskuterar länge, länge.

Min vardag är ett missförstånd. Om du häller mjölk i en stor skål så är det ju till volymen mer mjölk än skål i dina händer, ändå håller du främst i en skål. I min vardag är det nog så mycket missförstånd att det rinner över, och då har man ju plötsligt missförstånd på mattan.. Då är inte skålen längre så intressant.

Nu när jag har fått ett grepp om vad det är jag vill, har jag plötsligt insett att det är långt mycket svårare att inse vad andra vill. Jag önskar ibland att det här mikrokosmoset av handlingar som bara kvinnor förstår sig på verkligen fanns på riktigt, men det gör det nog inte. Vi vill se så mycket; tro, tänka, tolka; göra höna av en fjäder, bygga båt av en planka, hitta livet i botten på frukostmüslikoppen. Kalla fakta är att livet mest blir vad det blir, åtminstone om man är man.

Jag försöker bli man. Jag försöker prata man, kanske tänka man? Det är svårt, men byxorna hjälper. Jag har också insett idag, att om man ser ut som man gör så kan man inte bli vackrare än man är.

Nu ska jag hitta svaret nånstans i mitt middagsmüsli,

och ni ska få lyssna på något långsamt och lätt övergivet.
http://www.youtube.com/watch?v=TN37nFmen8A