Att vara riktigt ensam riktigt länge är i slutändan inte så svårt, jag tänker mig att man vänjer sig. Att vara riktigt ensam riktigt länge, för att sedan vara tillsammans och slutligen vara ensam igen. Det är svårt, riktigt svårt.

Lagom balans. Är det önskvärt? Eftersträvansvärt? Skratta lagom mycket, pussas lagom länge, ses lagom ofta? Just nu försöker jag vänja mig vid tanken på lagom, det är så onaturligt för oss överdramatiska melankolister. Man borde kanske inte tala förhållande på sin blog? Förlåt. Eller så inte.

Jag är så trött på att ursäkta mig själv. För lång för kort. För korkad för smart. För rolig för tråkig. Jag står i vägen, ursäkta mig. Förlåt mitt land, förlåt min blick. Ursäkta min borttorkade själ.

Det känns som om jag spelar tennis. Första gången jag stod på en tennisplan blev jag överraskad av hur liten den är. Jag ville ju slänga upp bollen, krysta ett ’uoh’, och drämma iväg den stackarn så långt och hårt som mänskligen möjligt. Men icke. Istället ska det siktas och nuddas med just rätt hastighet för att den ska hamna i den rätta rutan på andra sidan nätet. Det här är knepigare än jag trodde.

Men man lär sig. Sakta.